Årets klassiker: Livet vid ån av Annie Dillard (1974 på engelska, 1978 på svenska). Känsligt ämne men litteratur åldras, tempot idag är annorlunda.
Årets knock out: Huvudslag av Rita Bullwinkel.
Årets kvinnokamp: Framskrivandet av verklighetens Nafissatou Diallo i Chimananda Ngozi Adichies Drömräkning. Poetisk rättvisa.
Årets gråtfest: Kattscenen i Aase Bergs En uppblåst liten fittas memoarer.
Årets gapflabb: Macbeth på Malmö stadsteater.
Årets historiska: Tragisk afton med Athena Farrokhzad & Ellerströms poeter som uppförde Farrokhzads Tragedierna.
Årets grafiska: Vitön av Bea Uusma. Snygg grafik. Det får man ändå ge den.
Årets nya bekantskap: Eva Baltasar med kortromanerna Permafrost och Boulder
Årets utmaning: Jag försökte verkligen omfamna Joséphine Bacons Ujesh/Någonstans, men originalspråket är oåtkomligt och översättningen sjunger inte för mig.
Årets tegelsten: Chimamanda Ngozi Adiches Drömräkning på 475 sidor kvalar tekniskt sett inte in som en 500-sidorsroman, men den var ändå för lång.
Årets återseende: Christine Falkenland med Författarinnan.
Årets aldrig mer: Per Svensson 1956-2025
Årets huvudperson: Arkivarien Romana i Amadoka av Sofia Andruchovytj som tar hem en till oigenkännlighet krigsskadad äkta man och älskar honom, trots att allt tyder på att han är fienden. Fantastiskt översatt av Nils Håkansson. Kom 2024, men läst i år.
Årets bifigur: Tolken i Tolk av Maja Lee Langvad. Mystisk, integritetsfull.
Årets filmupplevelse: Köln 75 i regi av Ido Fluk, som skildrar arrangerandet av Keith Jarretts legendariska pianokonsert på Kölnoperan 1975, som senare blev jazzens mest sålda soloskiva.
Årets kulturella höjdpunkt: Carla Gutierrezs biografi om Frida Kahlou. Men varför inte i hårdpärm?
Årets möte: Hundmöten att undvika.
Årets förlag: Jag fortsätter min strävan att följa de lokala bokförlagen Rámus och Ellerströms som vågar ge ut smala, egensinniga böcker.
Årets pristagare: Hur stavas hans namn nu igen? Daniel Gustafsson har översatt alla hans böcker till svenska, och Gustafssons tredje egna roman ska snart ges ut på Nordstedts.
Årets översättning: John Swedenmark finurliga gärning med Eirikur Örn Norðdahls Naturlagarna.
Årets överskattade: Bea Uusmas Vitön var en besvikelse. Kanske för att jag nästan kan Expeditionen utantill.
Årets sönderpratade: Fars rygg, men fortsätt gärna prata. Hänförande.
Årets serie: Både Rámus och Ellerströms har lanserat prenumerationstjänster på sina nya verk.
Årets scen: Uppförde La cathédrale engloutie av Debussy på våren och första satsen i Appassionatan nu till vintern. Betar av bucketlisten som vuxen återvändare till pianolektioner.
Årets konstupplevelse: Britta Marakatt Labbas broderier på Moderna Muséet. Rivaliserar Bayeux-tapeten.
Årets TV-serie: Ingen. Ibland försöker jag titta lite, men TV är verkligen ett taffligt medium. Nu när amatör-YouTube brett ut sig blir TV-studios tillgjorda natur än mer genomskinlig. Måste man ha bild och hissmusik till text?
Årets låt: Mein Herz brennt – Piano version. 776 lyssningar enligt Spotify.