Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.
När romanen börjar är Bernarda vuxen, ensamstående mamma till bedårande Paloma i förskoleåldern. Hon är den kanske sista teaterdekormålaren på jorden. De bor i en lägenhet nära Johanneskyrkan i Malmö och kämpar sig genom småbarnsåren i mysig tvåsamhet. Palomas pappa Keyvan har hastat vidare. Plötsligt dyker Bernardas barndomsvän Asta upp i lägenheten, efter att ha varit död i 25 år. Även närvaron måste spelas för att vara verklig.
Med Paloma i pappa Keyvans vård inventerar Bernarda den egna barndomen som hon delade med brorsan Silas, som inte fångades på samma sätt av teatern.
Pappa John, regissören, glider runt i italienska loafers inomhus och håret klippt med kökssax. Och mamma Helle: “…en Kate Bush med håret samlat i en hård knut i nacken, i skrynklig vit skjorta och många silverringar, röda läderskor gjorda av benediktinermunkar, och med en doft omkring sig av vit tvål och kallt vatten.”
Småborgaren är den gemensamma fienden.
Allt är laddat: kläder, rum, doft. Barnen var statister i sina egna föräldrars liv, inte utanför dramat utan redan inne i det. Det är kanske just detta romanen gestaltar: hur ett liv i teater inte bara är en livsstil, utan ett sätt att tänka.
Ingen bildningsroman, även om Bernarda kan världsdramatikens alla spöken.
Snarare: growing up grotesque.
Att växa upp i något redan skevt. Redan iscensatt. Teatervärlden inuti den riktiga världen.
Att vara barn. Kvinna där.
Bernarda var ful tills hon under tonåren växte in i sitt nya, vackra ansikte, och det har gett henne insikten att människan har förväxlat två helt orelaterade saker: skönhet och normalitet.
Det normala. Panik.
Gotiken sipprar in. Dålig nattsömn, vålnader i speglar, i taket, kalla vindar. Flykt. Krossat porslin. Speglar på scen är att kalla på döden.
Vad är kvalitet? Kanske att växa upp och veta att chokladpulvret på Nationalteatern i Thessaloniki är så finmalet att det kan lösas upp i kranvatten från toaletten. Ett destillat av hela miljön: en förfining som gränsar till det overkliga, och samtidigt aldrig är ren. Alltid beroende av genvägar, det som råkar finnas till hands. Toalettvattnet som sista ingrediens.
Stackars lilla kulturelitflicka.
Jag är inte uppväxt med teater. Jag hör till dem som står utanför, skamset och nyfiket, och plockar upp smulorna. Känslan i magen när en servitör diskret sopade bort brödsmulorna jag spillt på finduken med en liten silverborste på Pétrus. Småborgaren. Jag måste slå upp att Bernarda är matriark hos Federico García Lorca.
Jag tycker om att romanen utspelar sig i Malmö. Södra Förstadsgatan. Johanneskyrkan. Blandningen av konkret plats och scenografi.
Författaren Johanna Lykke Naderehvandi har, liksom sin huvudperson Bernarda, vuxit upp som teaterbarn i Malmö. Forskning om estetiska lärprocesser beskriver att konst inte bara lär ut färdigheter inom sitt eget fält, utan tränar överförbara sätt att tänka, öppenhet och känslighet för nyanser. Det märks. Bländverket är fulländat.
Och kanske är det just därför teatern fortsätter att fascinera: den lär oss inte bara att spela roller, utan att vi redan gör det.
Teatermänniskorna, dömda att posera i världen.
Spegelfällor.
Teaterbarnen, samhällets olycksbarn.
Författare: Johanne Lykke Naderehvandi
Titel: Rök och speglar
ISBN 9789100807917
Publicerad: Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2026