Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.
Det finns ett grovt uttryck: ingen kuk är lika hård som livet.
För läsaren blir det snart tydligt att Gisèle Pelicots djupaste tragedi inte i första hand tycks vara männens våld eller makens förräderi, utan att hon som nioåring förlorade sin mor i en hjärntumör: ”Det var som om fällan än en gång skulle slå igen, som om spelet var förlorat på förhand och sedan länge, eftersom man kunde få veta att ens mor är död bara genom att gå från ett rum till ett annat och inom sig bära på en liten flicka som inget eller ingen någonsin har förmått trösta, inte ens kärleken, inte ens vänskapen, inte ens moderskapet.” (G.P., s. 131)
Arvet efter moderns hjärntumör gör henne rädd för kroppens och minnets opålitlighet under de år då maken i hemlighet drogar henne. Hon vågar inte längre köra bil. Barnen misstänker demens. Hon söker läkare efter läkare, men ingen hittar något fel.
Maken tröstar och stöttar. Han drar varsamt ut hennes trasiga tandkrona med gasväv, när hon skadats under övergrepp i sin medvetslöshet, och vård inte står att få under pandemin.
När makens mobiltelefon beslagtas och han förstår att han kommer att avslöjas, möter han sin hustru med bordet dukat till en ovanligt tidig middag. I hennes potatismos har han blandat sömnmedel. De omtänksamma, kärleksfulla gesterna döljer ett cyniskt spel: att hinna med några sista våldtäkter innan rättsväsendet sätter stopp. Hon kallar det hans dubbla ansikte.
Hemmet, maten, handen på axeln — bilden av kärlek och värme. Allt bedrägligt.
Att försöka få ihop denna bild, att förstå och se bakom masken, blir hennes utmaning och en erfarenhet som ger berättelsen dess särskilda tyngd, i sin stora tragik. Till detta kommer att hon inte har upplevt övergreppen, hon har varit medvetslös. Under förundersökningen försöker domaren gång på gång få henne att se videomaterialet och kommentera det. Hon vägrar. Varför skulle hon återuppleva detta? Vad återstår att säga? Det var vidrigt. De var vidriga.
Ja, vad återstår att säga? Att livet i sin mest obarmhärtiga form redan hade slagit till långt tidigare. Det ekonomiska våldet. Kärlek är inte detsamma som dess gester. Man behöver inte spela med, inte träda in i de roller som förväntas av jurister, medier och barn. Gisèle Pelicot blir prövad av de vuxna barnen, oförmögna att se kvinnan som är deras mor som den som bär den större bördan. Den omöjliga rollen: att vara mor och brottsoffer på samma gång. Att vilja bevara sina egna minnen, medan barnen vill förkasta dem. Valet att gå vidare. En hyllning till livet, är titeln. Men vilket liv?
Att ha älskat. Att ha varit en del av ljuset. Att kunna ge det vidare.
Titel: En hyllning till livet : skammen måste byta sida
Titel i original: Et la joie de vivre
Författare: Gisèle Pelicot med Judith Perrignon
Översättning: Anna Petronella Foultier
ISBN 9789100812553
Publicerad: Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2026