”Jag avskyr att städa. Min mamma också. Vi brukar ligga i sängen på morgnarna och titta på spindelväven.”
Jag vacklar ut från Malmö Stadsteaters barnföreställning Labyrint, där jag suttit på en lurvig matta och visats runt i ett pastellfärgat blodomlopp. Tre generationer kvinnor – mamman, dottern och en döende mormor, bara närvarande på telefon – har framfört ett drama om flykt och om politisk aktivism.
”Jag visste inte att det var farligt att koka ris”, säger mormodern, som noggrant städat ur sin dotters tomma lägenhet innan militären kom.
”Det var ju inte på riktigt, mamma”, säger min dotter tröstande när jag, fortfarande hårt drabbad, slickar i mig violglass på Lilla Glassfabriken.
Originaltexten av Felicia Mulinari är sådär vacker att den kan läsas som skönlitteratur. Mamman, den enda karaktär som syns på scen, säger något om att saknad och längtan efter dem vi älskar utmärker tiden. Mulinari debuterar med en diktsvit på Bonniers nästa år. Slutscenen, en installation som lånad av Yoko Ono, bjuder in till yttre och inre rörelse.
Labyrint visar vad det odemokratiska samhället gör med människor. Det skapar tystnad och hindrar oss från att vara tillsammans med våra kära. När vi lever. När vi dör.
Imorgon är det val i Sverige.