Samfundet de Nio, Kalle Anka, El Sadaawi och Modernistas icke-vara

Samfundet de Nio var nästan okänt för mig, och jag var rädd att känna mig bortkommen i en zon för elitistisk självbekräftelse, men de gjorde ett sympatiskt och kulturvårdande intryck.

Den litterära akademin grundades 1913 i enlighet med författaren Lotten von Kræmers (1828-1912) testamente. Von Kræmer var författarkompis med den irländske poeten Lady Wilde (mamma till Oscar) och verkade två generationer tidigare än Ester Blenda (1891-1948).

Akademin är sammansatt av fyra män, fyra kvinnor och ett alternerande ordförandeskap. Lotten von Kræmer gav ut en tidning, som hon 1879 skrev ”…vandrat in i de litterära tidsskrifternas familjegrav”, och samfundet ska följa traditionen att ge ut en periodisk skrift. Sedan 2003 är det en konstnärligt illustrerad årlig antologi, benämnd kalender, med essäer, poesi och en intervju så lång att den känns som ett format i sig.

Därför behöver vi Kalle Anka som folkbildare var fullsatt, och Egmonts Ankeborg-namngenerator drog applåder. Det har tagit decennier att bryta seriernas dåliga rykte, som cementerades av läkaren Nils Bejerot i den ökända boken Barn-Serier-Samhälle (Stockholm : Folket i bild, 1954): ”Tro inte att seriemagasinen har en dålig inverkan endast på de barn som läser smörjan – inte ens de få ungar som aldrig läser några magasin kan undgå att indirekt påverkas av dem.”

Alla i panelen hade positiva erfarenheter av Kalle Anka som barn. Per Svensson framhöll att språket är finurligt, översättningarna håller hög kvalitet, och berättelserna bygger på en litterär kanon med sagomaterial och klassiker. Vi fick höra anekdoten om när Walt Disney kommit till Stockholm för att presentera Kalle Anka för Lukas Bonnier, som svarat att han inte var intresserad av ankan, folk här föredrar ejdrar.

Nawal El Saadawi (1931-) med sina 88 år lyste med en kraft som Orvar i Bröderna Lejonhjärta. Hon pratade ur perspektiv ovana för oss om fängelsevistelse som en rik erfarenhet som befriade henne från illusionen att hon var fri. Jag visste inte om jag skulle ta henne på allvar när hon berättade att hon skrev sin bästa bok i fängelset, på toalettpapper, med ögonbrynspenna.

Modernistas frånvaro upptog en del av min dag. Jag hade lovat min dotter att komma hem med en ny Poppy Pym, och det är ett av mina favoritförlag. Jag hade missat att de inte hedrar Bokmässan med sin närvaro och letade länge och förgäves. Hoppas de kommer nästa år.