Kanske var det fler som ställdes inför en nygammal litterär tradition nyårsafton 2018, och själva deklamerade poesi i sin gemenskap. Det kändes högtidligt och mysigt att samla alla vuxna vid granen och läsa innan tolvslaget.
Vi läste varannan vers i dikten, helt oförberedda förstås, och jag insåg att jag inte läst poesi för publik sedan jag gick på gymnasiet.
Den amerikanske poeten Billy Collins (1941-) var Poet Laureate 2001-03, ett uppdrag tillsatt av U.S. Library of Congress, där man är ett slags ambassadör för poesin. Collins lanserade projektet Poetry 180, där gymnasieelever under ett skolår fick en dikt om dagen att läsa högt. På projektets hemsida listas Billy Collins råd för att deklamera poesi:
- Läs långsamt. De flesta läser för fort. Att läsa långsamt är bästa sättet att försäkra sig om att dikten kommer att läsas tydligt och uppfattas av åhörarna. Ett bra trick är att pausa några sekunder mellan titeln och första raden.
- Läs med normal, avslappnad röst. Det är inte nödvändigt att ge dikter en dramatisk läsning, som om de uppfördes på scen. Tala tydligt och långsamt och låt diktens ord göra jobbet.
- Poesi är skriven på rad, men pausa inte i slutet av varje rad. Pausa när det är skiljetecken, som om du läste prosa, bara långsammare.
- Använd ett lexikon för att slå upp obekanta och svåruttalade ord. För att läsa med övertygelse måste du förstå åtminstone den bokstavliga betydelsen av varje enskilt ord.
I vårt exempel ovan:
“Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.”
(ur Alfred Tennyson: Nyårsklockan, i översättning av Edvard Fredin)
SAOL: hug|svala verb ~de ~t • ⟨högt.⟩ ge tröst och lindring
Nu ska jag brygga vederkvickande hugsvaledryck innan sömntutorna vaknar.
“Read a Poem out Loud.” 2015. Library of Congress Magazine 4 (2): 2.