Mina föräldrar lämnade nyligen över min brevsamling från åren jag bodde hemma. Jag kunde förstås bara läsa svarsbreven, och minnas att brev var en form vi använde för att experimentera, språkligt och socialt. Det mesta var i bästa fall charmigt och banalt, men i samlingen fanns också några riktiga pärlor: förseglade brev jag aldrig hade postat, försöksballonger så melodramatiska att till och med mitt tonårs-jag insett att de inte skulle flyga.
Någonstans där börjar Sharlene Teos debutroman Ponti.
Året är 2003 och platsen Singapore, där 16-åriga Szu Min är social paria i klosterskolan. Hennes vackra och distanserande mor Amisa – en gång B-skådis i kultfilmen Ponti, en skräckis från 1970-talet – hankar sig fram genom att utge sig vara medium och ger ”seanser” tillsammans med sin ”syster”. Szus pappa är ute ur bilden. Szu blir vän med skolans nykomling Circe, och tillsammans utforskar flickorna gapet mellan autenticitet och rollerna de förväntas spela, tills de driver isär.
Szus mor Amisa börjar berätta sin historia från 1970-talet. Ännu tonåring har hon lämnat sin fattiga familj på landsbygden för att söka lyckan i staden. Hon har en liten tygväska, sin skönhet, arbetsvilja och ett jadearmband hon stulit från sin mor.
Circe är den tredje berättaren, och ser tillbaka på sin vänskap med Szu när Circe är trettio år, nyskild, och Circe arbetar med en remake av kultfilmerna där Szus mamma spelat huvudrollen.
Konstruktionen fungerar väldigt väl, med de tre berättarna och tidsperspektiven. En pikant naturalism genomsyrar miljöbeskrivningarna. Livet skildras med svartsynt humor: ”Hon tillbringade eoner av tid i badkaret, i sorg över sin förstörda kropp, samtidigt som dess baneman grät i barnkammaren”, beskriver Teo Amisa. Genom romanen går också ett stråk av äkta svärta som kontrast till Teos kulörta freakshow, av förlust och alienation, och vad det gör med relationer.
Jag tycker om att läsa om andra stereotypa kvinnoroller. Amisas mormor har aldrig kramat sina barn, av rädsla att skrynkla sina klänningar. Amisas mor ligger utslagen och gravid i en hydda i byn. Amisa är besviken över sin dotter Szu, som inte besitter den skönhet och grace som förväntats. Medan Amisa varit skräckinjagande vacker liknar Szu spöket i Ringu.
Jag tycker också om att läsa om ett brokigt Singapore. Jag har fått berättat av utvandrare att landet har stenhård militärtjänst, och att familjer skriver på att deras vuxna barn ska återvända efter utlandsstudier. Polisen lär koppla handfängsel på kropparna av människor som tagit livet av sig. I Sharlene Teos roman finns istället en lummigare matriarkal ordning. Människor tror på magi, numerologi och horoskop. Beskrivningar av den lokala maten kittlar.
Pontianaken är ett kvinnligt vampyrliknande spökmonster i malaysisk folklore. Enligt de äldsta källorna är det sprunget ur dödföddas barnasjälar. Kvinnomonstret var populärt i skräckfilmer från Singapore före självständigheten 1965. Singapores filmindustri hade sin gyllene epok före separationen mellan Singapore och Malaysia, och i slutet av 1970-talet – när romanens fiktiva Ponti-trilogi kom ut – hade filmer som skildrade byliv och folklore blivit omoderna. Pontianak-filmer fick en renässans på 2000-talet. Sharlene Teos Ponti är ett hommage till Singapore-Malaysias kulturarv, och till alla livsdrömmar som krossats under tid och verklighet.
Amanda Svenssons översättning är fin, precis som i McCarthys Gruppen, men här är språket träffsäkert ungdomligare. En del element har lämnats oöversatta: Mei nu, cestoda cyclophyllidea, langsuir, hantu, kebaya, orang minyak. En del orkar jag slå upp, andra inte. Jag önskar att jag hade haft tillgång till en ordlista i boken, eller till förklaringar i marginalen. Tydligen är jag hänvisad till att googla. Jag är inte förtjust i att läsa med mobilen i hand, men när jag gör det upptäcker jag förvånat att ordet ”skyline” verkligen står med i SAOL. Stadshimmelssilhuett.
Ponti får mig att tänka på filmen Parasit, på Arundathi Roys Den yttersta lyckans mysterium, på coming-of-age romaner som Duras L´Amant de la Chine du Nord (bortse från älskaren), och möjligen Ferrante.
Jag har klickat bättre med förlaget Rámus poesi än med deras prosa (kanske för att ingenting kan klinga som orginaltiteln Eitrun fyrir byrjendur), men nu har jag läst ett par Rámus-romaner som jag har tyckt om och som förenas av humor: Hoppe, Paul Beatty (här) och Valeria Luiselli (här och här).
Netflix har en film med titeln The revenge of the Pontianak. Den är ännu inte tillgänglig.
Författare: Sharlene Teo
Översättning: Amanda Svensson
ISBN: 9789186703943
Publicerad: 2019, Rámus Förlag
Inköpsställen t.ex. här