Jag uppmärksammade Internationella Kvinnodagen med att se Mia Skäringers filmversion av No more fucks to give. Sekvensen där hon högläser från en lastpall med biografier skrivna av manliga genier tillhör höjdpunkterna (eller lågvattenmärket, hur man nu ser det). Skäringer har också grävt fram ett förkastat utdrag från Laterna Magica, där det manliga geniet tar strypgrepp och våldtar en kvinna. ”Det är som om hon ville att han skulle döda henne”, skriver han.
Kräks.
Vi har många diskussioner om man kan skilja konstnär och konstverk här hemma. Finns det inte tillräckligt många författare och konstnärer i världen för att man skulle kunna lyfta fram de goda människorna i rampljuset istället? Min huskonstnär håller inte med.
Mer upplyftande är biografin Tove Jansson : arbeta och älska av Tuula Karjalainen (Nordstedts, 2013). Min smakbit är från sidan 130-131:
« Stor beundran begränsar friheten. Man sätter stort värde på frihet och det är ett ideal, om inte det viktigaste målet, i många människors liv. Allt som ser ut som frihet är dock inte det när det kommer till kritan, som Muminpappan är tvungen att konstatera om hattifnattarna: ”Och där satt jag i min vik och tyckte att de var så märkvärdiga och fria bara för att de ingenting sa och bara for vidare. De hade ingenting att säga och ingenstans att fara…” Frihetens och obundenhetens motsättningar och parallellitet är en av de grundläggande frågorna i hennes böcker, precis som det var i hennes personliga liv.» (Karjalainen, s.130)
Mer smakbitar här.
ISBN 9789113056227