Vi missade uruppförandet av den tonsatta läsningen av Kristofer Flensmarcks åttonde poesisamling Signal på utgivningsfesten förra året. Erik Enochssons hade komponerat ett verk som inkorporerade delar av poesisamlingen. Tekniska problem ledde till försening. Vi hade lämnat barnen ensamma. Jag gick hem med boken och tur var väl det.
Under den nystartade litteraturfestivalen Östlitt kom nu ett nytt tillfälle. ”Tonsatt läsning” stod det i programmet, men rörde sig kanske mer om en ljud- och ljusperformance av Kristofer Flensmarck och Erik Enochsson.
Med ansiktet vänt åt sidan från publiken och skuggan projicerad på en filmduk läste Kristofer Flensmark utdrag ur sin poesisamling Signal. Efter en stund ackompanjerades han, för att överröstas mer och mer, av alltmer obehagligt (o)ljud som levererades från ett mixerbord på scen: skrap, borrande, ihåligt gnissel. En lång stund hördes Flensmarck inte alls, innan mixerbordet landade i en repetitiv basstämma i moll, och lite talat språk. På slutet var Flensmarck åter ensam.
En poet skriver ett verk och framför det på scen medan han överröstas av oljud. Vad ska det betyda? Vad har han för förläggare egentligen?
Är orden korrupta från början? Kan budskapet inte framföras? Är det futilt att försöka kommunicera? Pågår läsningen och ljuder rösten hela tiden fast vi inte hör den? De kan ha stängt av hans mikrofon utan att vi märker det. Är orden oviktiga? Är ljudet viktigare? Är poeten så alienerad att poeten inte uppfattar alla de signaler som kommer utifrån, inte ens orden när de dyker upp?
Jag fann någon slags trygghet i det alfabetiska ordnandet av Signal, att verket fortskrider förutbestämt. Om det inte löpt alfabetiskt, eller om jag inte hade känt till det, hur hade jag känt då?
Ljudnivån var bitvis öronbedövande. Jag tog upp mina hörlurar för ljuddämpning.
Performance har mer med dans och musik än läsning att göra, och tajmingen hade kunnat vara bättre. Genom att ta kontroll över tempo och samordning när de två stämmorna skär in i varandra på slutet hade intrycket blivit tydligare och mer avsiktligt, ett av alienation snarare än både alienation och tafatthet. Min pianolärare påminde mig alltid att ha tydliga drillavslut. Man måste visa publiken att man har kontroll över rytmen och inte bara slänger iväg något.
Att man så tydligt kunde se fingrandet och finjusterandet på mixerbordet bidrog också till uppfattningen av tafatthet. Som renodlat auditivt verk hade det samtidigt varit otydligt om läsningen verkligen fortgick.
Flensmarcks Signal i bokform finns här.
ISBN 9789198620337