Det bästa med Adornos Mahler : en musikalisk fysionomi är att jag under kapitlet Sönderfall och affirmation sätter på Schönbergs op.16 och för första gången kan förstå det atonala som en demokratisk, öppen strävan. Alla instrument och klanger ska få vara sig själva, fria från form, förväntan och ideologi.
Det berättas att en trädgårdsmästare höll en vidsträckt trädgård i förstklassigt skick i väntan på ägarens återkomst. Trädgårdsmästaren fick komplimanger för den fina skötseln, och en besökare frågade när ägaren senast hälsade på. ”För tio år sedan”, svarade trädgårdsmästaren. ”Varför är då trädgården så välskött?” frågade besökaren. ”För att jag väntar på att han ska komma tillbaka”, sa trädgårdsmästaren. ”Här är så fint att man skulle kunna tro att han kommer imorgon”, sa besökaren. Trädgårdsmästaren svarade leende: ”Idag.”
Nils Håkansson, översättare, förläggare och författare till Augustnominerade Dolda gudar, framträdde vid det kanske bästa seminariet på Bokmässan 2019. Medan många av Bokmässans programpunkter är mer eller mindre kamouflerade, kurerade försäljningssamtal – för all del intressanta och givande – verkade Nils Håkansson ha en uppriktig önskan att informera och bilda. Vi gick därifrån med nya frågor.
Etel Adnans klassiska roman Sitt Marie-Rose gavs ut 1978 och fick beröm för sin kritiska blick på samhällskulturen under de första åren i inbördeskrigets Libanon. Etel Adnan (1925 – 2021) föddes i Beirut och introducerades på svenska med essäboken I hjärtat av hjärtat av ett annat land (Rámus förlag, 2018) och med poesisamlingen Den arabiska apokalypsen och andra dikter (Smockadoll förlag, 2018). Sitt Marie-Rose är Adnans debutroman.
Vi läste ett utdrag av Engdahl på en kurs jag går vid sidan av, och jag försökte få tag på hela verket. Istället kom jag hem med De obekymrade, föregångaren till nu aktuella Op.101. Eftersom jag nyligen läst Etel Adnans stora Sitt Marie-Rose, där Adnan låter alla sidor komma till tals för att göra en konflikt begriplig, tänkte jag att jag kunde läsa Engdahls partsinlaga.
Ett jordskred ner i diamantgruvorna, där berättelser och leenden är mänsklighetens facklor.
På baren Mamba kulminerar de backanaliska nätterna med Skurkens dans, en kroppens berättelse som är omöjlig att göra nykter. Hawaianska gitarrer, congas, cymbaler, vibrafoner – Fiston Mwanza Mujilas välljudande och dynamiska språk jazzar genom romanen. Mambo är sin egen värld med rikedom som enda värdehierarki.
Att läsa Nádas Slutet på en familjeroman är som att dansa med någon i för högt tempo. Berättelsen rycker fram i alla bemärkelser, mening följer på mening med hänsynslös intensitet, och farten sänks bara när medvetandeströmmen bryts för att berättaren ordagrant ska återge sin farfars sagor och berättelser.
Tre unga människor möts i Stockholm. Hugo vill ha Thora. Hugo vill ha August. Thora har August. Thora har Hugo. Thora och August har alltid varandra. Hugo ger sig av. August får Thora. De får barn. August och barnet målar tillsammans i hans ateljé. Thora känner Hugos doft i barnets kläder. Det har gått lång tid men det gör ändå ont. Det kommer alltid att göra ont.
Jag kände aldrig någon djupare samhörighet med Charles Bukowski, som jag visserligen läste alltför ung. Min huvudet-på-spiken-samhällsskildring var Helen Zahavis En jävla helg (1991) som kom ungefär samtidigt som Michel Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Bådas huvudpersoner bär kniv. Zahavis för att få vara ifred inuti sitt eget skinn. Houellebecqs för att nå ut.
Som i en Linda Montano-performance går huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman all in med tabletterna. Berättaren är strax över 20, vacker som en modell, ekonomiskt fri och har en Ivy Legue-examen i konstvetenskap. Men hon har nyligen förlorat sina båda föräldrar, som gett henne materiell trygghet men aldrig erbjudit henne någon nära känslomässig relation. Smärtan är outhärdlig.