Jag hakar på Kulturkollos sammanfattning över 2019. Min lista är här:
Årets mest oväntade: Paul Beattys Svikaren (här). Vilken balansgång!
Årets klassiker: Jag köpte Bokförlaget Tranans två första volymer av Borges i urval.
Årets knock out: Maria Seisenbachers Sitta lugnt med ordentliga skor (här). Jag är fortfarande upprörd.
Annie Dillard är min nya författarkärlek, och om den kristna julen handlar om att jorden besjälas genom människoblivandet kunde essän Grunden den heliga vara passande läsning.
Vanvördigt uttryckt undersöker författaren askesen i en enkel stuga och drabbas av lappsjuka. Dagarna inleds med andakt över de döda kropparna i ett spindelnät i hörnet bakom toaletten.
Enrique Vila-Matas metafiktiva essä-roman Man kommer aldrig ifrån Paris beskriver en ung Vila-Matas-liknande författare i Paris på 1970-talet, där han hyr en vindskupa av Marguarite Duras och lever bohemliv i ungdomligt svårmod. Han skriver på en roman som ska ta livet av alla som läser den. Trots sin föresats är den unge mannen både harmlös och hjälplös. På sidan 233 i romanen har kan kommit till manusets sidan tre. Behöver jag nämna att han är dålig i sängen?
Jag provade Novellix julkalender i år. Designen är snygg och konceptet kul. Innehållet i de små paketen spretar som en kärleksfullt dekorerad familjegran, från sci-fi och Viktor Rydberg, till Rachel Korn om förintelsen (som golvade mig) och nyskrivet från Novellix egen tävling. Avigsidan är när man missat flera dagar i rad, och ska läsa ikapp. Jag är inte van att läsa osammanhållet.
Äntligen jobbfri helg och jag har bäddat ner mig i soffan med Enrique Vila-Matas Man kommer aldrig ifrån Paris. Berättarjaget är en pretentiös nybörjarförfattare som dyrkar Hemmingway och har hyrt in sig i Margarite Duras vindskupa på Rue Saint Benoît 5 – en adress som sist figurerade i Duras lite allvarligare Det är allt (här).
“I think a future flight should include a poet, a priest and a philosopher”, sa Apollo 11 astronauten Michael Collins i en intervju 1973. Detta synsätt inspirerade Expedition Svalbard 2011 (här), och Annie Dillards essäer är ett lysande exempel på hur en poet och författare kan fördjupa den mänskliga upplevelsen.
Expedition Svalbard : lost views on the shorelines of economy skildrar den hotade naturen på Svalbard och beskriver en expedition med M/S Stockholm, där konstnärer, vetenskapsmän och författare samlades under projektet Art, Science and the Research Journey: Expedition Svalbard 2011.
“Vi har korsat polcirkeln och förs med av strömmen”, skriver Annie Dillard. Jag läser hennes Att lära en sten att tala i portioner i en hängmatta med utsikt över Berlins zoo. Jag kan fortfarande inte riktigt koncentrera mig.
Jag är en stabil och rationell människa, sa jag till mig själv när jag stod och väntade på en vit kanin på ett av stadens köpcentrum. Vi hade köpt biljetter till Wonderland, en föreställning av Moomsteatern och Teater Insite, inspirerad av Lewis Carrolls verk. Biljettköparen kan välja mellan att vara Besökare och ett mindre antal Invånare. Vi hade valt Invånare, och hade förgäves letat efter en bar innan föreställningen.
Det bästa med årets bokmässa är att Tranan har slagit sig ihop med Ellerströms och Rámus, så jag behöver bara gå till en enda monter för att köpa mina böcker.
