Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.
Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.
Jag har checkat in på en familjekurs vid Kattegatt. Temat är skrivglädje. Alla verkar skriva på sitt eget bidrag till världslitteraturen, utom jag som borde skriva ramberättelsen till min avhandling. Istället läser jag Walt Whitman och Maria Stepanova. Och en Harlekinroman jag hittade i korridorsköket.
Revolutionsskrivarna handlar om tre kvinnliga skribenter i Kairo, vars livsöden korsas. Kaukab är en medelmåttlig skribent men behärskar till fullo det sociala spelet. Hon belönas med statligt pris, prestige och en stark position i tidningshuset. Den begåvade och idealistiska journalisten Fuada drömmer om att bli en stor skönlitterär författare, och redigerar Kaukabs artiklar till läsbarhet. Den Stora Författaren Badria al-Bahrawi ger Fuada professionella råd om att inte blint följa samma idealistiska väg som hon själv har gjort. Priset för det fria skrivandet är högt.
Olivia Laing mixar elegant genrer och gör sin egen cocktail av memoar, författarbiografi, reseberättelse, litteraturkritik och populärvetenskap. Laing har valt att fokusera på sex manliga nordamerikanska författare från 1920-talet, för att det inte ska bli för personligt. Hon är själv uppvuxen i ett alkoholisthem. Utan att romantisera eller fördöma skriver hon om alkohol och författarskap hos F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Tennessee Williams och John Cheever med flera. Laing citerar (2013) Lewis Hydes essä Alcohol and Poetry: Fyra av sex av USA:s Nobelpristagare i litteratur var alkoholister. Och ungefär hälften av dem tog livet av sig.
Att vila är att ta ansvar, är budskapet i Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. Jag plockade upp den på second hand för något år sedan. Symptomatisk nog har jag aldrig tagit mig an den, och den har varit nära att följa med när bokhyllan rensas. Mitt exemplar har massor av understrykningar, som om det varit med om en studiecirkel. Livsstilen är min mormors.
Jag har haft semester i flera timmar och har klämt 100 sidor i vad jag trodde var en ambitiös feel good-roman vi har som bokklubbsbok.
Linda Olssons Hamilton Beach verkar vara en brevroman på temat förlust. Den är tillrättalagd och ljussatt som ett instagramkonto, och när jag trodde att jag hade fått grepp om de viktigaste karaktärerna dök det upp fler. Det verkar alltid finnas en enkel och smakfull plats att vara sorgsen vid.
“C’est le fruit” , säger Catherine Deneuves karaktär plantageägarinnan i filmen Indochine. Det är frukten och de utvecklade smaklökarna, förklarar hon, som är skillnaden mellan hög och låg.
Huvudkaraktären i Paul Beattys fjärde roman Svikaren är bonde och växtförädlare. Han växer upp på en bondgård insprängd i det svarta gettot Dickens i Los Angeles. Hans pappa, en ensamstående beteendevetare, gör sitt yttersta för att ge sitt barn ett gott liv. När det står klart att sonen inte har någon intellektuell håg får han ägna sig åt jordbruket, inklusive bomullsplockning.
Jag minns inte när jag hade en jobbfri helg senast, men nu har jag laddat upp med två närproducerade romaner från den nordamerikanska kontinenten.
Jag har en dröm om att checka in på Waldhotel Davos. Jag ska läsa Thomas Manns Bergtagen iförd morgonrock, leva på rumservice och inte lämna sängen förrän boken är slut. Det närmsta decenniet låter det sig inte göras eftersom barnen är för små. Men jag kan läsa Nádas Fotograferingens vackra historia som utspelar sig på ett sanatorium kring sekelskiftet.
Medan Mary McCarthys Gruppen utspelade sig i 1930-talets New York, utspelar sig Hjärtats död i 1930-talets London. Flickorna bär handskar, scarves och hatt. Det simmar svanar. En stadsbuss beskrivs som en ljus, krängande glaslåda.