Jag började läsa Taïa från slutet av hans produktion. Tydligen är polyfonin en berättarteknik Taïa använder först i Ett land att dö i – en kollektivroman där alla lever i exil och aldrig möts, bara genom ställföreträdande hälsningar:
Monique tyckte att läkaryrket var det finaste, men var för bräcklig för att stå ut med det kliniska arbetet under sitt första studieår. Hon blev gravid och gifte sig med läkarkandidaten Maurice, och paret byggde upp ett gemensamt liv med små medel efter andra världskriget.
Jag hade laddat för grönt den här veckan, men det blev gult! Lyran undrar om vi läst Den gula tapeten, och det har jag. Den är tidlös.
När en foren släkting blev änka flyttade hon från Skatelöv till en plats som fått det olycksbådande namnet Hungerstorp. Hon dog.
Observatoriet var en passande inramning till diktsamlingen Detta är natten av Anna Margolin, som har kosmisk språkdräkt.
Tema orange säger Lyran, och jag hamnade på Projekt Runeberg eftersom jag hade för mig att solen i Strindbergs Solnedgång på havet hade den tonen. Den var “som en halvsläckt cigarr”. Grå…?
Förlåten skildrar det borgerliga livet som pågår samtidigt som allt det man inte kan hantera eller tala om. Varför har skärgårdsidyllen inget rep till att rigga upp hängmattan?
Tur att vi monterat nya bokhyllor, så att jag kan göra plats för bokmässeböckerna i min aktuella hylla.
Maggie O´Farrell och Kulturkollos bokcirkel inledde lördagen med frukost i Sekwas monter i mässhallen innan öppningsdags. O´Farrell närvarade via videolänk, och representerades på plats av sin översättare Malin Bylund Westfelt.
Samfundet de Nio var nästan okänt för mig, och jag var rädd att känna mig bortkommen i en zon för elitistisk självbekräftelse, men de gjorde ett sympatiskt och kulturvårdande intryck.