Är mycket nöjd med min prenumeration på Nirstedts poesibibliotek, som introducerar mig för poeter jag kanske borde ha känt till från skolan. Dikterna är kanske tillgängliga på Litteraturbanken, men såhär kommer de rakt hem i brevlådan snyggt inbundna, förmånligt prissatta, i hanterbart urval, och med nyskrivna förord.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Läkaren och författaren Nawal El Saadawis novellsamling Törst (En bok för alla, 1992) gjorde djupt intryck på mitt tonårsjag.
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.
Det händer mycket i litteraturvärlden, men den här helgen har jag främst tittat på film. Tillgänglighetsfaktorn är tilltalande med digitala festivaler. Det är ändå omöjligt att ta del av hela utbudet. Tyvärr missade vi hyllade En runda till, där desillusionerade gymnasielärare experimenterar med att vara konstant salongsberusade. Streamingen hackade så att det blev omöjligt att titta. Tre filmer gjorde extra intryck:
Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
Jag fick hämta mitt reserverade material utomhus. En bibliotekarie tog emot min legitimation i en överräckningskorg genom en plexiglaslucka, och kom ut med boken genom en sidodörr.
Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Onsdagsmorgnarna går till att packa utflyktsväskan, men ofta finns en stund till te och läsning. Sara Danius Sidenkatedralen är ännu vackrare än på bild, med hårdpärmens insida klädd i blommönstret som blivit hennes signum. När en bläddrar i boken skymtar det i bakgrunden.