Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
”For me, the poem is alive on the page. This form I deplore. It seems like form of salesmanship. I do not want to hawk my wares. A poem on a page makes a kind of net or web. The eye moves up and down the lines, breathing sound patterns together and seeing intellectual correspondances. You can´t get that in a reading which moves chronologically, sequentially. Complicated, nuanced words have to be read in a single, focused, dramatic way to move through the text. The poem is simplified. Simplified, diminished in my feeling. And I don’t like reading my own work and I don’t like hearing work that I love read out loud. I hear it with my eyes.”
(Louise Glück, 2012.)
Många propagerar för högläsning av poesi. Det ger en annan upplevelse, som visst kan lyfta dikten, och publika läsningar kan vara som kammarmusik. Men personligen föredrar jag den tysta läsningen.
Hör med ögonen.