Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Onsdagsmorgnarna går till att packa utflyktsväskan, men ofta finns en stund till te och läsning. Sara Danius Sidenkatedralen är ännu vackrare än på bild, med hårdpärmens insida klädd i blommönstret som blivit hennes signum. När en bläddrar i boken skymtar det i bakgrunden.
Senaste numret av Lyrikvännen är ägnat åt samtida scenpoesi. Jag får erkänna att jag har lite svårt för formen. Jag är uppvuxen på landet , långt bort från alla litterära happenings. Poesi för mig ljuder inuti i huvudet.
Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.
Årets mest oväntade: att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.
I maj satt jag på stadsbiblioteket och bläddrade i Svensk Bokhandels katalog om sommarens böcker 2020. Jag antecknade de som intresserade mig lite extra:
Jag var på Malmö Konsthalls utställning med Hassan Sharif för ett par veckor sedan. Den påminner om förintelseutställningarna, med högar av flipflops, plasthinkar och bruksföremål. På en vägg hänger drösvis av lappar i snören. Formen liknar Monstret i Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen av Jonna Björnstjerna.
Det skulle ha varit live, under coronasäkra förhållanden, men pga sjukdom visades istället en filmatisering av det nyskrivna dramat Svaghetens parti på Malmö Konsthall.
Jag är så glad för det lilla Malmöförlaget Rámus som ger ut Louise Glück i Sverige. Vid bokrean 2019 la jag en beställning i deras webshop som överskred postens maxvikt för brev. Thomas cyklade över med böckerna till mitt jobb och la till en bonusbok och tygpåse.
Just nu läser jag De förlorade barnen av Valeria Luiselli, som är fruktansvärt bra. Och parallellt en Nora Robertson-roman efter en utmaning med Hannele.
Just nu tittar jag på Thieves of the Wood på Netflix, en flamländsk Robin Hood med historisk förlaga. Kul effekt av kravet att strömningstjänster ska tillhandahålla den viss del lokalt producerat material.