Jag tipsades av Helena på Kulturkollo om fackboken Drottningsylt, där Josefin Johansson går igenom svenska regentlängden på spinnsidan, med stor humor och ungdomligt språk. Jonna Björnstjerna har gjort underbara illustrationer. Lämplig för läsålder 9-12 år, men även 70-talisterna och 70-plussarna uppskattade den.
Det är inte lätt att blogga om ryska poeten Maria Stepanovas roman. Minnen av minnet är massiv och liknar inte mycket annat. Tegelstenen slår ner i semestern som en ny älskare, charmerande men evigt pockande på information och jämförelser, omprövningar och kalibrering. Till och med barndomens tillrättalagda läsning av Anne Frank punkteras, liksom i förbifarten.
När en trodde att reseguiden som genre var död och ersatt av internet kommer den här hybridformen. Några av våra vassaste skribenter har varit med och sammanställt en smakmeny om en stad, lika gångbar på hemmaplan. Jag läser halva Karavan Puls – Wien i en lånad trädgård på Männertreugasse medan fyraåringen gräver igenom sandlådan på jakt efter vattnet han tidigare hällt i.
För ett par dagar sedan kom nyheten att ett fragment av dikten Der Rosendorn återfunnits i benediktinklostret Stift Melk, och daterats till 1300-talet. Det var oklart vilka förberedelser en pilgrimsfärd till Melk från Wien påkallade. Fasta och abstinens?
Der Rosendorn verkar handla om ett av ungdomens eviga småbekymmer: är partnern intresserad av mig som person, eller vill hen bara ligga?
Jag blev nästan besviken över Dresdens återuppbyggda stadskärna. Jag minns när jag som tonåring gick ut ur Rotterdams centralstation, uppförd i gammeldags stil för chockverkan. Staden var evigt förlorad.
Lars Myttings senaste roman Systerklockorna utspelar sig till viss del i Dresden. Jag tyckte mycket om hans förra, Simma med de drunknade. Ska jag läsa?
Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.
Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.
Jag har checkat in på en familjekurs vid Kattegatt. Temat är skrivglädje. Alla verkar skriva på sitt eget bidrag till världslitteraturen, utom jag som borde skriva ramberättelsen till min avhandling. Istället läser jag Walt Whitman och Maria Stepanova. Och en Harlekinroman jag hittade i korridorsköket.
Revolutionsskrivarna handlar om tre kvinnliga skribenter i Kairo, vars livsöden korsas. Kaukab är en medelmåttlig skribent men behärskar till fullo det sociala spelet. Hon belönas med statligt pris, prestige och en stark position i tidningshuset. Den begåvade och idealistiska journalisten Fuada drömmer om att bli en stor skönlitterär författare, och redigerar Kaukabs artiklar till läsbarhet. Den Stora Författaren Badria al-Bahrawi ger Fuada professionella råd om att inte blint följa samma idealistiska väg som hon själv har gjort. Priset för det fria skrivandet är högt.
Olivia Laing mixar elegant genrer och gör sin egen cocktail av memoar, författarbiografi, reseberättelse, litteraturkritik och populärvetenskap. Laing har valt att fokusera på sex manliga nordamerikanska författare från 1920-talet, för att det inte ska bli för personligt. Hon är själv uppvuxen i ett alkoholisthem. Utan att romantisera eller fördöma skriver hon om alkohol och författarskap hos F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Tennessee Williams och John Cheever med flera. Laing citerar (2013) Lewis Hydes essä Alcohol and Poetry: Fyra av sex av USA:s Nobelpristagare i litteratur var alkoholister. Och ungefär hälften av dem tog livet av sig.
Att vila är att ta ansvar, är budskapet i Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. Jag plockade upp den på second hand för något år sedan. Symptomatisk nog har jag aldrig tagit mig an den, och den har varit nära att följa med när bokhyllan rensas. Mitt exemplar har massor av understrykningar, som om det varit med om en studiecirkel. Livsstilen är min mormors.