Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.

Sista gången min gamle far stod på benen var när han oväntat reste sig ur rullstolen för trosbekännelsen. Religionen formar oss. Uppvuxen i bibelbältet med barndomsvänner i de många frikyrkorna känner jag igen miljöer med bön, suktan, neonljus och sång. En varm famn där du också kan bli kontrollerad, kuvad och kvävd. Men det är inte hamnen som är huvudmotivet i Johanna Larssons verk. Det är skriftens och språkets makt.

Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!

Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.

För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.

Om Michel Houellebecq var underbar i tidigare verk tillgängliggjorda på svenska är det här min nya favorit. Författaren orkar inte ens skriva en hel kortroman, och varför skulle han det? Alienationen, defaitismen och trösten ryms på 74 sidor. Ett efterord av Leandoer framhåller Houellebecqs ömsinta blick på människan.

Jag kände aldrig någon djupare samhörighet med Charles Bukowski, som jag visserligen läste alltför ung. Min huvudet-på-spiken-samhällsskildring var Helen Zahavis En jävla helg (1991) som kom ungefär samtidigt som Michel Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Bådas huvudpersoner bär kniv. Zahavis för att få vara ifred inuti sitt eget skinn. Houellebecqs för att nå ut.

Jag introducerades för Mishima genom en av mina kendoelever i mitt förra liv, före min litterära epok. Han var lyrisk. Jag var tveksam. Samma elev introducerade mig för Valerie Solanas. När jag många år senare såg att Ellerströms gav ut Mishimas Sol och stål köpte jag den ändå. Maken fick den i julklapp, och den lilla volymen blev stående bredvid andra referensverk som Flashing Steel och The Unfettered Mind. Det har gått 14 år sedan jag tog av mig rustningen och la ifrån mig svärdet. Jag har fortfarande inte varit på besök i dojon.

Mitt barn är en långdikt om vardagslivet som förstagångsförälder i Köpenhamn. Om förlossning och föräldraskap, det underbara och efterlängtade, som samtidigt tär på relationen till en själv och andra.