Klara är inte den mest avancerade modellen av AI-robotar, men ovanligt känslig och observant. Hon väljs ut som följeslagare åt tonårsflickan Josie. Josies klippske och kreative barndomsvän Rick har skyddats från förädlingsprocesserna, men priset är högt. Ett nytt klassamhälle har uppstått där AI-robotar, förädlade människor och de naturliga ska relatera till varandra.
Juliette Kahanes bakgrund överträffar dikten. Hon är barnbarn till Jack Kahane, en djärv förläggare som grundade Obelisk Press i Paris 1929, som gav ut bl.a. Lady Chatterleys älskare. Juliettes far Maurice Girodias drev efterföljaren Olympia Press som var först med att ge ut Nobukovs Lolita. Girodias misskötte sina affärer och flydde till USA där han kom att publicera Valerie Solanas. Om detta berättar Gabriella Håkansson i en OBS-essä om Obelisk och Olympia Press sänd 2017 under rubriken ”Porr, kaos och lysande litteratur” (här).
Sylvie är nio år och bäst i klassen på den katolska flickskolan. Den nya flickan blir hennes vän och förälskelse, och deras band ett oläkt sår. Andrée kommer från en välbärgad, strängt religiös familj. Andrée berusar sig på livet genom att gunga för högt, musicera med stor inlevelse, och smaka farmors spritinlagda körsbär i matkällaren.
Världslitteraturdagen instiftades tydligen av Unesco redan 1995. Jag hade vägarna förbi den underbara bokhandeln Bokvärlden för att köpa vår bokcirkelbok Klara och solen av Ishiguro, som vi läser tillsammans med Bregmans I grunden god.
Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.
Är mycket nöjd med min prenumeration på Nirstedts poesibibliotek, som introducerar mig för poeter jag kanske borde ha känt till från skolan. Dikterna är kanske tillgängliga på Litteraturbanken, men såhär kommer de rakt hem i brevlådan snyggt inbundna, förmånligt prissatta, i hanterbart urval, och med nyskrivna förord.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Arne Johnssons Zoetrop är en trofé av stadshjärtan i en tråd, med stadens alla element: byggnader, matlagning, verkstäder, köpslagning. Från Asien till Sydamerika och Sverige. Diktjaget observerar ljuset, ljudet av främmande språk. Minnen läggs på nya lager. Det vallfärdas till skrivarlyor. Ljudet av klockor och fåglar och synen av cigarettrök permeerar verket. Författaren måste vara före detta rökare, och är det något jag måste klaga på är det hur poesisamlingen uppväcker en sedan länge bortträngd längtan att dela en cigarett, en stund, ett ögonkast.
Läkaren och författaren Nawal El Saadawis novellsamling Törst (En bok för alla, 1992) gjorde djupt intryck på mitt tonårsjag.
Det är en berättelse vi hört förut, och som är ständigt ny, om våld och fattigdom. Om barn som föds, lever och dör i ett kaotiskt, nästan laglöst land. Om kloka kvinnor och bristande kvinnohälsa. Häxan som en smutsig, ful, bestialisk varelse i ett hus fullt av skräp, som skadar ofödda barn. Socialarbetare som skuldbelägger offren. Föräldrar som inte orkar eller kan. Män som driver runt och inte verkar se sin roll i våldspiralen. Och knarket, knarket, knarket.