Lisa Gidlöfs andra poesisamling är en vansinnig pas-de-deux med en hare som ibland troligen är död. En growing up groteque-berättelse där diktjaget hoppar omkring i stadslandskapet och skogsbrynet. Velar mellan de två världarna. Kravet på konformitet kliar i pälsen. Gidlöf är vild, nordisk och upplivande.
Ulf Norrstig är jaktledare, gift med en klok hustru och med hund. Han har lämnat medelålderns autonomi, tjänsten som jägmästare på Skogsstyrelsen och måste snart släppa jaktledarskapet och helt sluta jaga. 70 år och nära guldbröllopet brottas han med sviktande hälsa och tvivel över sin arbets- och livsgärning. Att bevara värdigheten har blivit viktigare än tidigare, och när han upptäcker en magnifik varghanne på sina marker fylls han av beundran.
I Alva Froms debut odlar berättarjaget alldeles för många växter i sin etta efter en separation. Han sökte en blomma och fann ett hav. From underhåller läsaren mellan pass av ångest.
Medan Fumio Sasakis första bok Hejdå saker förmedlade ett nytt sätt att förhålla sig till ting är Sasakis uppföljare Hello, habits lite av en besvikelse. Det enda som känns fräscht är Sasakis hårda attityd till sin mobiltelefon.
Sasaki berättar hur han slutat dricka alkohol och äta godis, stiger upp tidigt, schemalägger sin dag, äter samma mat och köper samma livsmedel. Han lever som en urban, uppkopplad asket.
Antiken är temat för Lyrikvännens aktuella dubbelnummer, och vår middagsdiskussion slutade med Diogenes, filosofen som levde i en kruka och grundande cynicismen. Diogenes verkar ha levt på att förlämpa människor med sina egna förutfattande meningar. När Platon sagt att definitionen på en människa är en fjäderlös tvåbening ska Diogenes ha kommit till akademien med en plockad kyckling.
Liksom prinsesstårta gör sig bäst i bit rekommenderas att läsa Dominique Fortiers Pappershem i portioner. I en hybrid av poesi, biografi och essä presenterar Fortier ett sockersött bokmärke om Emily Dickinson. Varje textstycke är delikat, en poetisk stilövning och jag blir hänförd och tänker det är såhär jag har menat att jag vill skriva. Det känns som det vackraste jag har läst. ”Emily, äppelhjärta”, skriver Fortier. Emily har ärvt sin mors talang att få orkidéer att blomma.
Det är en myt att en människa kan simma genom en blåvals kroppspulsåder. Naturen väcker vördnad och mycket som skrivits om våra marina däggdjur är baserat på myter. I Sara Stridsbergs novell Valarna besöker en flicka en valturné där besökare betalar för att vandra runt inuti den döda kroppen: ”På håll såg de valen ligga där som en strandad gud, förnedrad och upphöjd på samma gång, det var något pornografiskt över den, något djupt skandalöst.”
Katja måste lämna sitt jobb som kommunikationschef på kommunhuset i Landsborg efter att ha förhastat sig när hon blev utmanövrerad. Hennes efterträdare får både snopplön och hennes fina arbetsrum. Efter att ha tömt kontoret och genomlidit en misslyckad avskedsfest åker hon på långresa till Myanmar där hennes brorson Simon arbetar för FN. Det blir en nystart och ögonöppnare.
Mellanstadietjejen Emily Elizabeth är fattigast på elitskolan i New York och mobbas av de elaka tjejerna. När hennes ensamstående mor ska på jobbresa får hennes socialt misslyckade morbror ta hand om henne ett par dagar. I ett orientalistiskt tält med hemlösa exotiska djur introduceras Emily och hennes morbror för en röd hundvalp av en mystisk herre.
Marlen Haushofers noveller är ultrakorta, en bara två A5-sidor. De mest positiva skildrar relationen mellan människa och djur. Huskatten Milli och hennes snövita kattunge; en ekoxe på en blå matta av förgätmigej som blir muta för att besöka en sjuk vän.