Jag tror att det är många som har en anorektiker i sin omgivning, som navigerar vuxenlivet och föräldraskapet med en synlig belägenhet. Att själv tas som gisslan för att bevittna deras gotteätande i noga utvalt sammanhang. Behöva låtsas som om båda inte visste att en har svält sig extra före, och kommer att svälta sig extra efteråt. Maktlösheten i hur en vuxen människa fortfarande är bergtagen.
Mennoniterna är en världsfrånvänd kristen sekt, snäppet modernare än Amish som avknoppades från deras gemensamma ursprung 1693. Namnet kommer från Menno Simons (1496-1561), reformert från Nederländerna i kölvattnet av Luther och Erasmus. Menno Simons var anabaptist – en väckelserörelse som bl.a. praktiserade vuxendop trots genomgånget barndop. Religiös förföljelse tvingade mennoniter från Nederländerna till Nordtyskland, och därifrån spreds de till östra USA och mellanvästern. Andra flydde till ryska Ukraina på inbjudan av Katarina den stora, och tog sig på 1870-talet vidare till mellanvästern och till USA:s västra delstater.
Vinterrecept från kollektivet är Louise Glücks första poesisamling efter Nobelpriset. Kanske var det en lisa, för livsvillkoren ter sig mindre skräckinjagande och förtvivlade nu. Glück modererar tidens verkan genom att återvända till historieberättandet och till den egna barndomen, till tiden före den. Det är drömskt och overkligt, fullt av snö. Averno projicerade jord, himmel och underjord och lekte med gränsövergångarna. Här är det tiden som har tryckts samman, med maskhål och rundvandringar:
När jag mellanlandar på rygg i operationsavdelningens soffa med Daniel Gustafssons Fine de Claire i väntan på min tur att pussla ihop ett av elprisernas offer är det som att komma hem. Språket brer ut sig, fortsätter följa tanken och observationen där andra skulle ha lämnat den, försöker kristallisera fram ögonblicksbilderna, som om det verkligen gick att fånga det en vill ha sagt med ord. Den grundläggande utblicken är densamma som i Odenplan, men än mer ensam. Gustafsson materialiserar – förvärkligar för att välja den äldre stavningen – den existentiella konstitutionen som gör att det mest vardagliga kan vara storartat. Och outhärdligt.
I våras skrev jag en essä under rubriken När handen tystnar: Schwanns värld om läkning av nervskador till händerna. Idag vaknar jag till nyheten att Salman Rushdie har kommit ur respiratorn men verkar ha en plexusskada. Det finns olika mönster, men plexusskador kan allvarligt nedsätta handens och armens funktion med varierande grad av förlamning och känselbortfall. Om hans dominanta hand har drabbats är det möjligt att Rushdie inte längre kan hålla om en penna.
Vi missade uruppförandet av den tonsatta läsningen av Kristofer Flensmarcks åttonde poesisamling Signal på utgivningsfesten förra året. Erik Enochssons hade komponerat ett verk som inkorporerade delar av poesisamlingen. Tekniska problem ledde till försening. Vi hade lämnat barnen ensamma. Jag gick hem med boken och tur var väl det.
När försteminister Carl Stjärne skjuts ihjäl utanför en biograf iscensätter representanter för statsapparaten, säkerhetspolisen och Partiet ett stort skådespel för att dölja sanningen. Men folket agerar inte efter de föreskrifter som anges av de stelt upphöjda tjänstemännen. De klamrar sig fast vid sina egna iakttagelser och vid ologiska luckor i den officiella berättelsen.
Revlons ROUGE À LÈVRES SUPERLUSTROUS i färgen Cherries in the snow ska ha varit Sylvia Plaths signaturfärg. En rödrosa ton, full av liv. I Sanna Tahvanainens romanfantasi Körsbär i snön får vi möta 20-åriga Sylvia Plath och en grupp kvinnor som valts ut till en månads praktik på modemagasinet Mademoiselle i New York 1953. De inkvarteras på kvinnohotellet Barbizon, följer en elegant klädkod och ett rigoröst socialt program. Cocktailpartyn avlöser varandra. Den blivande poeten har smeknamnet ”Munnen”.
Zara Kjellners andra roman följer vår cykliska natur. Vårmiddag, midsommar, jordgubbar, kräftor. På hösten är det jakt – en dyr, arbetsintensiv, ineffektiv syssla som infogats i den ram som pressas över människorna. Rötternas förtätas över släktleden av linjen mellan jägare och byte: ”Vad det innebär att ha ätit en älg, och sedan älgens barn och sedan älgens barns barn och på så sätt sitta ihop med sin skog”.
Jag uppskattar de nya, ärliga skildringarna av moderskapets många sidor, och den biografiska romanen (det är nog vad det är, trots brasklappen om litterär fantasi) om Sylvia Plath innehåller både eufori, sorg och raseri över de grymma livsroller vi spärrar in människor i.