Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
Jag skrattar godare än på länge när jag läser Jonas Grens Tävlingsdräkten. Sonettkransen värmer mer än korvmackor och varm choklad. Diktjaget står i vallaboden och filosoferar över livet och förgängligheten, medan han utför det monotona förarbetet. Nya lager som ständigt ska nötas av.
Far och dotter skjuter prick på mors klänningar i skogen. Mor gråter över de sotiga hålen. Så försvinner hon spårlöst. Dottern Lo är fången i sin kognitiva bur, med far arkitekten som kör runt om natten i sin bil. Hon kräks av sprit och tabletter. När polisen frågar om hennes far någonsin har varit våldsam svarar Lo att hon sett sin mor med resväskor i handen.
En av mina släktingar från Älvdalen avrättades som häxa, genom halshuggning följt av häxbål. Hon var 80 år gammal. Ibland hoppas jag att hon valde bekännelsen för att rädda livet på någon annan, men antagligen var hon lika ångestfull som vem som helst, och hennes död lika meningslös. ”Det stora oväsendet” kallas den värsta fasen i de svenska häxprocesserna, som började 1668.
Jag hade förväntat mig något alldeles extra av den här författaren, och det får jag. Det är som att bli mulad med ord: kontaktytorna som återstår för att förmedla allas våra parallella ensamheter. Läsupplevelsen alternerar mellan serieorgasmer av litterärt välbehag och att borra sig igenom rullstensås efter rullstensås.
Hermann Eischler driver ett anrikt apotek i Graz. När hans rigide far överlämnar rörelsen är sonen väl förberedd. Han kan hundgörat med apoteksberedningar. Han har observerat beteendemönster för kundmöten och lyssnar på deras berättelser. Hermann kan dra ner mungiporna för att få tyst på en pladdrig kund, och stjälpa ur sig hummanden och fraser. Han går runt i Graz med händerna på ryggen.
Mitt barn är en långdikt om vardagslivet som förstagångsförälder i Köpenhamn. Om förlossning och föräldraskap, det underbara och efterlängtade, som samtidigt tär på relationen till en själv och andra.
Jag fick hämta mitt reserverade material utomhus. En bibliotekarie tog emot min legitimation i en överräckningskorg genom en plexiglaslucka, och kom ut med boken genom en sidodörr.
Omslagets H är lika sirligt dekorerad som prosan inuti. En historisk roman om förlagan till Shakespeares Hamlet, en pojke med hår som spunnet guld, duktig i skolan. Odödliggjord i dramat vid en ålder han inte hann uppnå, eftersom pesten tog honom. Hamnet är förstfödd tvilling, så lik sin syster att han kunnat byta plats med henne: ”Det är som en spegel, hade han sagt. Eller som om de var samma person, kluven mitt itu.”
Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.