Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.
Är mycket nöjd med min prenumeration på Nirstedts poesibibliotek, som introducerar mig för poeter jag kanske borde ha känt till från skolan. Dikterna är kanske tillgängliga på Litteraturbanken, men såhär kommer de rakt hem i brevlådan snyggt inbundna, förmånligt prissatta, i hanterbart urval, och med nyskrivna förord.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Arne Johnssons Zoetrop är en trofé av stadshjärtan i en tråd, med stadens alla element: byggnader, matlagning, verkstäder, köpslagning. Från Asien till Sydamerika och Sverige. Diktjaget observerar ljuset, ljudet av främmande språk. Minnen läggs på nya lager. Det vallfärdas till skrivarlyor. Ljudet av klockor och fåglar och synen av cigarettrök permeerar verket. Författaren måste vara före detta rökare, och är det något jag måste klaga på är det hur poesisamlingen uppväcker en sedan länge bortträngd längtan att dela en cigarett, en stund, ett ögonkast.
Läkaren och författaren Nawal El Saadawis novellsamling Törst (En bok för alla, 1992) gjorde djupt intryck på mitt tonårsjag.
Det är en berättelse vi hört förut, och som är ständigt ny, om våld och fattigdom. Om barn som föds, lever och dör i ett kaotiskt, nästan laglöst land. Om kloka kvinnor och bristande kvinnohälsa. Häxan som en smutsig, ful, bestialisk varelse i ett hus fullt av skräp, som skadar ofödda barn. Socialarbetare som skuldbelägger offren. Föräldrar som inte orkar eller kan. Män som driver runt och inte verkar se sin roll i våldspiralen. Och knarket, knarket, knarket.
”må jag vara mer än tråd –” säger diktjaget i Charlotta Jonassons poesisamling Norn, där kroppens stomme får paralleller i garndockan och trädet. Textil vokabulär utmärker dikterna, som berättar om att bli avskalad, uppsnörd, omtumlad. Kanske mätt för kort. Trunkeringar återkommer: Norn och gnist.
Tom och flickvännen Julia åker till Toms föräldrar i Skåne för att fira jul. Fadern gör sin traditionsenliga pepparkaksmodell av huset, medan modern står vid grytorna. Det är spänt. Det röks och kröks. Sonen har fått ett pris av Svenska Akademin för att fortsätta skriva, och pappan hade kunnat debutera på Bonniers om han bara skrivit in den kärlekshistoria förläggaren tyckte saknades. Han vägrade. Familjen väntar på Toms syster Anna med familj. Ska hon inte komma?
När man betänker att Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga har beskrivits som världens mest framgångsrika melodram, förstår man att formen lånar sig väl till allvarliga ämnen.
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.