Jag skriver det här 200 meter från Buddenbrook-haus. Från lägenheten har jag utsikt över takåsarna. Vi har ett soft skollov där mitt mest ambitiösa projekt är att laga fyra vintersoppor från Sydsvenskans sportlovsspecial. Jag packade ner lika många buljongtärningar som böcker.
Enligt O har en tänk-snabbt-utmaning (här). radio eller poddar? Lyssnar på radio i bilen men podd när jag ska sova, i ett desperat försök att förlänga dagen. Minns sällan podden efteråt. Igår somnade jag till […]
Ararat är berget där Noaks ark strandade efter att Gud dränkt hela världen i sin vrede. Kanske är det till Bibeln en får gå för att hitta motstycke till persongalleri, snarstuckenhet och drama för Louise Glücks senaste diktsamling. Glücks Ararat karaktäriseras av ett mörkt, poetiskt raseri som rinner ut över den religiösa, samhälleliga, universella konstruktionen att familjen är större än sina delar.
I Malmö Stadsteaters uppsättning av Fröken Julie sträcker Julie ut sig på diskbänken med huvudet på skärbrädan i förespegling. Men uppsättningen frångår originalet. Det är å ena sidan en lisa, å andra sidan minskar det tyngden i orättvisorna som traditionstroget föregår slutscenen.
Poeten Louise Glück tilldelas 2020 års Tranströmerpris, med utdelning i Västerås 25 april. Jag har läst Glück men inte Tranströmer, först hennes Averno (här), sen Ararat (obloggad) som handlar om den välordnade men inte särskilt lyckliga familjen. Vi läste senare Ararat i min bokklubb och hade fina diskussioner. Den har några riktiga guldkorn, bl.a. om syskonrivalitet.
Karin Smirnoff besökte Malmö författarscen igår, men jag fick hålla till godo med Olga Tokarczuk i jourrummet. På stadsbiblioteket idag var den stora golvytan i Ljusets Kalender fortfarande tom, och dessutom hade de flyttat hela skönlitteratursektionen till ett annat hyllsystem. Jag undrade om böckerna kände sig lika trötta och vilsna som jag.
Det är visserligen måndag, men det är pianolektion ikväll och Bong Joon-Hos Parasit vann “Bästa film” på Oscarsgalan igår. I lördags såg vi senaste filmatiseringen av Unga kvinnor. Jag fastnade aldrig för boken som barn, men min nästan-syster läste sönder sin upplaga av Louisa May Alcotts hyllade verk.
Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
Det har varit sorgetema. På bokcirkeln pratade vi om Han Kangs Den vita boken, och igår fick jag hem Erik Lindman Matas diktsamling Pur, som uppdaterar sorgeboken till 2020-talet.
Mina föräldrar lämnade nyligen över min brevsamling från åren jag bodde hemma. Jag kunde förstås bara läsa svarsbreven, och minnas att brev var en form vi använde för att experimentera, språkligt och socialt. Det mesta var i bästa fall charmigt och banalt, men i samlingen fanns också några riktiga pärlor: förseglade brev jag aldrig hade postat, försöksballonger så melodramatiska att till och med mitt tonårs-jag insett att de inte skulle flyga.
Någonstans där börjar Sharlene Teos debutroman Ponti.