Köksleksaksbutiken på Triangeln ska slå igen och jag fick min nya madeleine-form till vrakpris. Min fransklärare berättade hur besviken hon blivit över sin första madeleine. Det är essentiellt en sockerkaka, men kakorna har individuellt fras, och de ligger så bra till i barnens händer. Ögat tycker om formens upprepning.
Det är redan februari och Kulturkollos just-nu-utmaning.
Just nu läser jag Sharlene Teos Ponti, i översättning av Amanda Svensson. Vem kan bättre än författaren till Hey Dolly tolka två tonårstjejer?
Jag samköpte Till bords med Proust (Bonniers, 1992) på Bokbörsen, en mycket vacker soffbordsbok. Efter en vabdag, där jag desperat försökt läsa klart Sharlene Teos Ponti, inspirerades jag att initiera fyraåringen för madeleinekakor. Vi köpte en silikonform för ett par år sedan. Vi hade alla ingredienser.
Filmen Dolittle i regi av Stephen Gaghan inledde helgen, teatraliskt överdriven (förutom den återhållna Antony Banderas), med fina bilder av många djur. Sydsvenskans recensent kallade filmen en kalkonfilm utan kalkoner.
Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Jag läste nyligen Mathilda Gustavssons Klubben, mycket välskriven och läsvärd. Beskrivningen av arbetet med DN-grävet känns som en nykter utsaga i kontrast till det härjade patriarkatets konspirationsteorier. Forum verkar ha varit så mycket: en fantastisk scen, en plats för konsertpianister att öva piano, en brottsplats. I Klubben får läsaren också bilden av att Forum var en plats där etablerade utnyttjade de oetablerades kreativitet för att föda sin egen konstnärliga karriär.
Efter att jag läst Hej då saker har jag inom ett dygn slängt lite köksprylar, några böcker, och tagit med barnen på bio. Det som överraskar mest i den japanske minimalisten Sasakis verk är det direkt uppmanande tilltalet: Kasta nånting nu. Kasta sådant ni har bara för att framstå som coola. Ut med förvaringsmöblerna! Använd auktioner för att ta en sista titt på era saker.
Jag tycker bättre om Karolina Ramqvists Björnkvinnan efteråt. Dokumentärromanspåret är magnifikt och skildras med närvaro och schwung: en 1500-talskvinna, Marguerite de Navarre, följer med på en expedition och blir under förevändning av okyskhet strandsatt på en öde ö, tillsammans med sin lutspelande älskare (dukar under) och sin kammarjungfru (skjuter björn).
Kulturkollo har dragit igång lördagsutmaningen Just nu den första lördagen i månaden. Den känns alldeles lagom!
Den tunna isen är en roman skriven i askan efter ett förödande kärleksförhållande. Huvudpersonen Lena – läkare, författare och dokumentärfilmare i medelåldern – träffar Nicki, som snart finner sig ha en svårt sjuk son. De inleder ett distansförhållande och vad Lena kallar intimitetsdansen: rörelsen mellan avståndstagande och närhetslängtan. Pas de deux är svårt när två har bagage att balansera.