Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Vinterrecept från kollektivet är Louise Glücks första poesisamling efter Nobelpriset. Kanske var det en lisa, för livsvillkoren ter sig mindre skräckinjagande och förtvivlade nu. Glück modererar tidens verkan genom att återvända till historieberättandet och till den egna barndomen, till tiden före den. Det är drömskt och overkligt, fullt av snö. Averno projicerade jord, himmel och underjord och lekte med gränsövergångarna. Här är det tiden som har tryckts samman, med maskhål och rundvandringar:
När jag mellanlandar på rygg i operationsavdelningens soffa med Daniel Gustafssons Fine de Claire i väntan på min tur att pussla ihop ett av elprisernas offer är det som att komma hem. Språket brer ut sig, fortsätter följa tanken och observationen där andra skulle ha lämnat den, försöker kristallisera fram ögonblicksbilderna, som om det verkligen gick att fånga det en vill ha sagt med ord. Den grundläggande utblicken är densamma som i Odenplan, men än mer ensam. Gustafsson materialiserar – förvärkligar för att välja den äldre stavningen – den existentiella konstitutionen som gör att det mest vardagliga kan vara storartat. Och outhärdligt.
När försteminister Carl Stjärne skjuts ihjäl utanför en biograf iscensätter representanter för statsapparaten, säkerhetspolisen och Partiet ett stort skådespel för att dölja sanningen. Men folket agerar inte efter de föreskrifter som anges av de stelt upphöjda tjänstemännen. De klamrar sig fast vid sina egna iakttagelser och vid ologiska luckor i den officiella berättelsen.
Revlons ROUGE À LÈVRES SUPERLUSTROUS i färgen Cherries in the snow ska ha varit Sylvia Plaths signaturfärg. En rödrosa ton, full av liv. I Sanna Tahvanainens romanfantasi Körsbär i snön får vi möta 20-åriga Sylvia Plath och en grupp kvinnor som valts ut till en månads praktik på modemagasinet Mademoiselle i New York 1953. De inkvarteras på kvinnohotellet Barbizon, följer en elegant klädkod och ett rigoröst socialt program. Cocktailpartyn avlöser varandra. Den blivande poeten har smeknamnet ”Munnen”.
Zara Kjellners andra roman följer vår cykliska natur. Vårmiddag, midsommar, jordgubbar, kräftor. På hösten är det jakt – en dyr, arbetsintensiv, ineffektiv syssla som infogats i den ram som pressas över människorna. Rötternas förtätas över släktleden av linjen mellan jägare och byte: ”Vad det innebär att ha ätit en älg, och sedan älgens barn och sedan älgens barns barn och på så sätt sitta ihop med sin skog”.
Jag uppskattar de nya, ärliga skildringarna av moderskapets många sidor, och den biografiska romanen (det är nog vad det är, trots brasklappen om litterär fantasi) om Sylvia Plath innehåller både eufori, sorg och raseri över de grymma livsroller vi spärrar in människor i.
Lisa Gidlöfs andra poesisamling är en vansinnig pas-de-deux med en hare som ibland troligen är död. En growing up groteque-berättelse där diktjaget hoppar omkring i stadslandskapet och skogsbrynet. Velar mellan de två världarna. Kravet på konformitet kliar i pälsen. Gidlöf är vild, nordisk och upplivande.
Ulf Norrstig är jaktledare, gift med en klok hustru och med hund. Han har lämnat medelålderns autonomi, tjänsten som jägmästare på Skogsstyrelsen och måste snart släppa jaktledarskapet och helt sluta jaga. 70 år och nära guldbröllopet brottas han med sviktande hälsa och tvivel över sin arbets- och livsgärning. Att bevara värdigheten har blivit viktigare än tidigare, och när han upptäcker en magnifik varghanne på sina marker fylls han av beundran.
I Alva Froms debut odlar berättarjaget alldeles för många växter i sin etta efter en separation. Han sökte en blomma och fann ett hav. From underhåller läsaren mellan pass av ångest.
Medan Fumio Sasakis första bok Hejdå saker förmedlade ett nytt sätt att förhålla sig till ting är Sasakis uppföljare Hello, habits lite av en besvikelse. Det enda som känns fräscht är Sasakis hårda attityd till sin mobiltelefon.
Sasaki berättar hur han slutat dricka alkohol och äta godis, stiger upp tidigt, schemalägger sin dag, äter samma mat och köper samma livsmedel. Han lever som en urban, uppkopplad asket.