Sällan är en djärvt experimentell roman så lättläst, varm och vansinnigt underbar som Agustín Fernández Mallos Nocilla dream. Romanen är löst sammanhållen kring en poppel som håller döden stången i Nevadaöknen utmed väg US50. Poppeln är ett skoträd – en vuxenvariant av ett nappträd – och har sett mänsklighetens alla problem: våld, trolöshet, egoism, miljöförstöring, korruption, migration, vetenskap och hunger. Den kan bara sträcka rötterna mot vattenådern.
Onsdagsmorgnarna går till att packa utflyktsväskan, men ofta finns en stund till te och läsning. Sara Danius Sidenkatedralen är ännu vackrare än på bild, med hårdpärmens insida klädd i blommönstret som blivit hennes signum. När en bläddrar i boken skymtar det i bakgrunden.
Senaste numret av Lyrikvännen är ägnat åt samtida scenpoesi. Jag får erkänna att jag har lite svårt för formen. Jag är uppvuxen på landet , långt bort från alla litterära happenings. Poesi för mig ljuder inuti i huvudet.
Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.
Årets mest oväntade: att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.
I maj satt jag på stadsbiblioteket och bläddrade i Svensk Bokhandels katalog om sommarens böcker 2020. Jag antecknade de som intresserade mig lite extra:
Jag plockade med I rörelse från bokhandeln för det fina omslaget i blått och guld. Innanför pärmarna kontrasterar den högtidliga traditionen mot det profana, proletära, politiska. Athena Farrokzad svarar på Europas och Sveriges kulturarv:
New York kännetecknas av balansen mellan det planerade och det oplanerade. Samma karakteristika får livet för de åländska migranter som i Sebastian Johans roman Broarna söker sig till New York vid 1900-talets början.
Jag ryser fortfarande när jag läser förstasidan för femtionde gången. Inledningen är genialisk. I tio meningar ryms livet, döden, litteraturen, brutalitet och ömhet. Jag vill nästan inte läsa vidare, det är inte möjligt att trumfa detta. Nästa uppslag är tacknämligt grått, så att läsaren kan dra efter andan.
Jag ger inte upp hoppet om att återknyta till en lite lättsammare läsning. I bibliotekets nyhetshylla hittar jag Familjen Morelli : en gastronomisk feelgoodroman. Maten och vinet lockar.
Ni har sett Ezra Pounds strykningar i manuset till The Wasteland? Det känns som om Lizette Romero Niknamis debutverk De försvunna förpackats som poesi genom att stryka ner en prosatext, plocka bort vissa versaler, prepositioner och skiljetecken, och välja ett tofsigt typsnitt till rubrikerna.