Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.
Emily blaster. Jag upptäckte spelet sommaren 2022, innan jag kände till Zevins roman. Ett onlinespel med enkel grafik som loopar Chopins fantasiimpromptu med plåtburksklang. Spelaren får en vers av Emily Dickinson och ska skjuta ner de fallande orden i ordning med en dekorerad pil. Den bizarra mixen av gudomlig poesi, primitivt dataspel och pangpang är barockt tjusande.
I Pat Barkers prisbelönta roman Flickornas tystnad berättar tonårsflickan Briseis från Troja om livet som krigsbyte och slav till Akilles. Det är en motberättelse till Iliaden om de grekiska hjältarna och våldet de begår. När Lyrnessos stadsmurar faller väljer drottning Briseis att leva medan kusin Arianna hoppar från citadellet mot sin död. Vem går mot det bättre ödet?
Reportageboken Maffiakrig (Bonniers, 2011) av journalisterna och kriminalreportrarna Tobias Barkman och Joakim Palmkvist skildrar våldets karaktär och omfattning på Malmös gator under ett decennium. Mordet på nestorn och förhandlaren Petar ”Gudfadern” mitt på gågatan 2005 presenteras som startpunkten på en mörkare epok. Med ett persongalleri som en rysk roman och filmiska scener med miljö och rörelse skildras nio mord. Berättelsen pekar mot en nollpunkt där journalisterna träffar gängmedlemmar på ett café. Falluckan öppnas: ingen verkar riktigt veta varför det skjuts.
Jag köpte Hon minns inte till mamma julen 2021. När jag slagit in den rev jag av pappret igen. Mamma fick en annan bok. Jag lät Jonas Bruns verk ligga halvt framme när hon kom på besök och nämnde den i förbifarten. Hon frågade om hon fick låna den. Nästa dag hade hon läst ut den.
Ulf Norrstig är jaktledare, gift med en klok hustru och med hund. Han har lämnat medelålderns autonomi, tjänsten som jägmästare på Skogsstyrelsen och måste snart släppa jaktledarskapet och helt sluta jaga. 70 år och nära guldbröllopet brottas han med sviktande hälsa och tvivel över sin arbets- och livsgärning. Att bevara värdigheten har blivit viktigare än tidigare, och när han upptäcker en magnifik varghanne på sina marker fylls han av beundran.
Det är en myt att en människa kan simma genom en blåvals kroppspulsåder. Naturen väcker vördnad och mycket som skrivits om våra marina däggdjur är baserat på myter. I Sara Stridsbergs novell Valarna besöker en flicka en valturné där besökare betalar för att vandra runt inuti den döda kroppen: ”På håll såg de valen ligga där som en strandad gud, förnedrad och upphöjd på samma gång, det var något pornografiskt över den, något djupt skandalöst.”
Vi läste ett utdrag av Engdahl på en kurs jag går vid sidan av, och jag försökte få tag på hela verket. Istället kom jag hem med De obekymrade, föregångaren till nu aktuella Op.101. Eftersom jag nyligen läst Etel Adnans stora Sitt Marie-Rose, där Adnan låter alla sidor komma till tals för att göra en konflikt begriplig, tänkte jag att jag kunde läsa Engdahls partsinlaga.
Två deckare blev sommarens bokcirkelböcker. Vi läste den antagligen sjätte boken om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti och kriminalpolisen Eva Backman, nu Gunnars sambo. Den sorgsne busschauffören har blivit mordhotad många år efter att han framfört en buss under en svår olycka. Förvecklingar och bedrägligheter nystas upp medan kommissarieparet glider runt på Gotland och lagar mat.
Jag brukar inleda med utrensning varje sommar. Jag läser Mari Kondos böcker, lägger kläder och böcker i stora högar, och kör till återvinningen.