Livsföryngrande safter sipprar ur Ylva Gripfelts poesisamling Man gråter. Den handlar om hjärtesorg och är för all del sorgligt, även om uppbrottet var nödvändigt – “det var mycket som inte var bra” – men det jag tar med mig är ungdomligheten, längtan, trånaden och smärtan. Den där känslan av att allt fortfarande står på spel.
Gripfelt leker med pronomenet man på flera plan. Det är svårt att inte tänka på hur ordet aldrig har varit könsneutralt, trots att det ska stå för människa. Här blir man ett pronomen för lesbisk kärlek, utan att kärleken för den skull framställs som något särskilt. Den är bara kärlek. Samtidigt blir den allmängiltig: samma förälskelse och samma hjärtesorg som i otaliga heterosexuella kärleksberättelser. Upprepningen av man ger också dikterna en egen rytm. Och så finns där något lakoniskt i själva pronomenet. Som om känslorna inte riktigt ägdes av ett jag, utan bara drabbade någon – samtidigt som erfarenheten väller fram med full kraft.
“vem vet
kanske är man precis som hon
bara en helt vanlig tjej” (Y.G., s. 17)
Dikterna är avskalade. Inga utskrivna miljöer. Inget trolskt. Bara kroppar, begär och sorg. Det moderna tilltalar mig. Gripfelt litar på att känslorna inte behöver dekoreras, och kropparna beskrivs med en sinnlighet som för tankarna till Eva Baltasars Boulder.
“nu var det flera dagar sen man tänkte på hennes mjölkvita kropp
bröstens mjuka rundning
som en oändlig himmel i handen” (Y.G., s. 62)
Svärtan har också humor:
“man har stuckit en grillgaffel i hennes cykelhjul
man vill inte att hon ska ta sig någonstans” (Y.G., s. 55)
Boken skapar en märklig kedja av blickar. Diktjaget betraktar sitt betydligt yngre kärleksobjekt. Jag läser från ett annat skede i livet och betraktar i min tur henne. Ungdomens begär passerar genom två led och når fram till mig med nästan oförminskad kraft:
“vi måste ju inte ha sex, säger man
man har väntat nästan hela hennes liv
på att få använda den repliken”
Jag ser tillbaka på diktjaget och låter mig smittas.
“man har en kärlek till henne som kommer av
att hon är glad på ett särskilt sätt
och man vill vara i den glädjen” (Y.G., s. 19)
Man gråter är en bok om hjärtesorg som påminner om hur omvälvande en förälskelse kan vara. Hur hela världen plötsligt koncentreras till en annan människas kropp, röst och närvaro. Eller frånvaro. Den får mig nästan att sakna den sortens känslomässiga utsatthet. På samma sätt som man kan sakna tågluff och budgetresor. Det var inte bekvämt. Men man var väldigt levande.
Ylva Gripfelts Man gråter får mig att känna mig trettio år yngre. Bättre än botox – och betydligt billigare.
Titel: Man gråter
Författare. Ylva Gripfelt, 1985-
ISBN 9789172477933
Malmö, Ellerströms, 2026