Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Jag läste nyligen Mathilda Gustavssons Klubben, mycket välskriven och läsvärd. Beskrivningen av arbetet med DN-grävet känns som en nykter utsaga i kontrast till det härjade patriarkatets konspirationsteorier. Forum verkar ha varit så mycket: en fantastisk scen, en plats för konsertpianister att öva piano, en brottsplats. I Klubben får läsaren också bilden av att Forum var en plats där etablerade utnyttjade de oetablerades kreativitet för att föda sin egen konstnärliga karriär.
Efter att jag läst Hej då saker har jag inom ett dygn slängt lite köksprylar, några böcker, och tagit med barnen på bio. Det som överraskar mest i den japanske minimalisten Sasakis verk är det direkt uppmanande tilltalet: Kasta nånting nu. Kasta sådant ni har bara för att framstå som coola. Ut med förvaringsmöblerna! Använd auktioner för att ta en sista titt på era saker.
Jag tycker bättre om Karolina Ramqvists Björnkvinnan efteråt. Dokumentärromanspåret är magnifikt och skildras med närvaro och schwung: en 1500-talskvinna, Marguerite de Navarre, följer med på en expedition och blir under förevändning av okyskhet strandsatt på en öde ö, tillsammans med sin lutspelande älskare (dukar under) och sin kammarjungfru (skjuter björn).
Kulturkollo har dragit igång lördagsutmaningen Just nu den första lördagen i månaden. Den känns alldeles lagom!
Den tunna isen är en roman skriven i askan efter ett förödande kärleksförhållande. Huvudpersonen Lena – läkare, författare och dokumentärfilmare i medelåldern – träffar Nicki, som snart finner sig ha en svårt sjuk son. De inleder ett distansförhållande och vad Lena kallar intimitetsdansen: rörelsen mellan avståndstagande och närhetslängtan. Pas de deux är svårt när två har bagage att balansera.
Jag hakar på Kulturkollos sammanfattning över 2019. Min lista är här:
Årets mest oväntade: Paul Beattys Svikaren (här). Vilken balansgång!
Årets klassiker: Jag köpte Bokförlaget Tranans två första volymer av Borges i urval.
Årets knock out: Maria Seisenbachers Sitta lugnt med ordentliga skor (här). Jag är fortfarande upprörd.
Annie Dillard är min nya författarkärlek, och om den kristna julen handlar om att jorden besjälas genom människoblivandet kunde essän Grunden den heliga vara passande läsning.
Vanvördigt uttryckt undersöker författaren askesen i en enkel stuga och drabbas av lappsjuka. Dagarna inleds med andakt över de döda kropparna i ett spindelnät i hörnet bakom toaletten.
Enrique Vila-Matas metafiktiva essä-roman Man kommer aldrig ifrån Paris beskriver en ung Vila-Matas-liknande författare i Paris på 1970-talet, där han hyr en vindskupa av Marguarite Duras och lever bohemliv i ungdomligt svårmod. Han skriver på en roman som ska ta livet av alla som läser den. Trots sin föresats är den unge mannen både harmlös och hjälplös. På sidan 233 i romanen har kan kommit till manusets sidan tre. Behöver jag nämna att han är dålig i sängen?
Jag provade Novellix julkalender i år. Designen är snygg och konceptet kul. Innehållet i de små paketen spretar som en kärleksfullt dekorerad familjegran, från sci-fi och Viktor Rydberg, till Rachel Korn om förintelsen (som golvade mig) och nyskrivet från Novellix egen tävling. Avigsidan är när man missat flera dagar i rad, och ska läsa ikapp. Jag är inte van att läsa osammanhållet.