Jag firade nyligen 10 år som förälder. Det händer mycket med läsvanorna på ett decennium. Året innan första barnet jobbade jag i Reykjavik och läste deckare på isländska. Jag läste Samuel Shems House of God, facklitteratur för jämnan, och mycket chick-lit som jag köpte i London. Jag behövde fluffet för balans.
Det är vårtema på Kulturkollo, som frågar efter våra topp tre i sin veckoutmaning. Ljusets återkomst och alla utslagna träd är välkomna, men det är hektiskt med födelsedagar och specialare till skola, fritid och jobb.
Efter en hård natt och en lång dag landade jag i soffan och öppnade Chelsea Girls av Eileen Myles. Jag beställde hem biografin utan att riktigt veta vem Myles var (poet, författare, kulturjournalist från Massachusetts), i någon vag avsikt att göra mitt liv mer glamoröst. Drogromantiken är motbjudande. “För mig har solkig alltid inneburit något positivt, i betydelsen sexig”, skriver Myles.
Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.
Om jag säger Indien…? frågar Kulturkollo på sin veckoutmaning.
Jag säger Arundhati Roy, som vi pratade om på min bokcirkel förra veckan. Vi hade läst Den yttersta lyckans ministerium, och inte alla var förtjusta över politisk aktivism förpackad i skönlitteratur. Men hade vi läst annars?
Vi skrubbade blåmusslor till Franz Schuberts käcka An Sylvia efter att jag läst Friederike Mayröckes poesisamling Om omfamningar, som refererar till verket. Åh Sylvia är en text från en Shakespearekomedi. Musiken harmonierar möjligen med diktsamlingens illustrationer – en naivistisk råhet som slår an en humoristisk ton till saknad.
Jag ville först inte ta till mig diktsamlingen på temat Alzheimers. Den fick stå till sig i bokhyllan. Alzheimers är en ovälkommen gäst vid vårt bord.
Men det är ett smakfullt, ömsint verk jag möter i Maria Seisenbachers fjärde diktsamling, den första översatt till svenska. En mor är sjuk, språket har förändrats. Kroppen har åldrats, men händerna griper, ibland krampaktigt. Almanackan faller sönder.
En underbar, brokig roman med ett myller av karaktärer och trådar med kärlek, filosofi och politik. Arundhati Roy konceptualiserar mångfald och den minsta människans skönhet i ett grymt samhälle där bot och ovilja verkar oupplösliga.
Fyra snabba om påsken på Kulturkollos veckoutmaning.
Påskhelgen – grymt avkopplande. Egentligen gör en väl lika mycket som till jul, med släkt och ritualer, men upploppet är mindre och ljuset har kommit tillbaka. Vi har haft härliga vårsemestrar i Holland-Belgien och Skottland. I år blev det Bornholm på bekvämt avstånd.
”Det som var värdefullt var inte jag, utan den fernissa av restriktioner och regler som dolde mig”, skriver Tara Westover i sin självbiografi om uppväxten i en isolerad mormonfamilj som rustar för undergången. När Jesus kommer tillbaka är familjen redo med en nedgrävd bensintank, vapen och ett vinterförråd av konserverade persikor.