Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Att läsa Nádas Slutet på en familjeroman är som att dansa med någon i för högt tempo. Berättelsen rycker fram i alla bemärkelser, mening följer på mening med hänsynslös intensitet, och farten sänks bara när medvetandeströmmen bryts för att berättaren ordagrant ska återge sin farfars sagor och berättelser.
Tre unga människor möts i Stockholm. Hugo vill ha Thora. Hugo vill ha August. Thora har August. Thora har Hugo. Thora och August har alltid varandra. Hugo ger sig av. August får Thora. De får barn. August och barnet målar tillsammans i hans ateljé. Thora känner Hugos doft i barnets kläder. Det har gått lång tid men det gör ändå ont. Det kommer alltid att göra ont.
Jag kände aldrig någon djupare samhörighet med Charles Bukowski, som jag visserligen läste alltför ung. Min huvudet-på-spiken-samhällsskildring var Helen Zahavis En jävla helg (1991) som kom ungefär samtidigt som Michel Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Bådas huvudpersoner bär kniv. Zahavis för att få vara ifred inuti sitt eget skinn. Houellebecqs för att nå ut.
Som i en Linda Montano-performance går huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman all in med tabletterna. Berättaren är strax över 20, vacker som en modell, ekonomiskt fri och har en Ivy Legue-examen i konstvetenskap. Men hon har nyligen förlorat sina båda föräldrar, som gett henne materiell trygghet men aldrig erbjudit henne någon nära känslomässig relation. Smärtan är outhärdlig.
Eftersom jag undviker baksidetexter kom det som en överraskning att Egen död handlar om Péter Nádas upplevelse av en hjärtinfarkt. Han fick hjärtstillestånd och återupplivades efter tre och en halv minut. Reanimerades är ordet han väljer.
En underbar berättelse om gosedjurs-ronin som undsätter en gråtande vän och upptar honom i sin gemenskap. Berättelsen är skriven på rimmad vers, språket barnvänligt och fritt från nödrim, och jag uppskattar verkligen valet att ibland upprepa tidigare rad istället för att krångla till det.
Oerhört gripande och oerhört vacker. Ilya Kaminskys poesisamling De dövas republik är bland det finaste jag har läst. Hur stor en människa kan vara. Hur liten. Hur tyst.
Ett soppkök för hungriga, som öser skopa efter skopa. Omslaget till klossen liknar det stränga skrivhäftet, men trycket på är iridiscent och minimalt: visst får du försöka glittra som enhörning, men utrymmet är starkt begränsat.
Två pojkar födda 1901 och 1902, barn till ett svenskt konstnärspar, kommer 1913 till klostret Kremsmünster i Österrike för skolgång. Staffan, den äldste och mest andlige, känner sig kallad till prästerskapet. Förhållandena på klostret är svåra, studierna krävande och disciplinen hård, med pennalism och misshandel. Så kommer första världskriget. Missväxt. Spanska sjukan.
Huvudpersonen – en medelålders manlig författare, gift, småbarnsförälder, bosatt i New York – kommer till ett vintrigt Berlin på ett arbetsstipendium. Han möts av ett klosterlikt rum och alla praktiska bekvämligheter: bibliotekarier, helpension, städpersonal, IT-service. Han ska skriva under titeln ”The Lyrical Eye” – ett ambitiöst projekt som egentligen aldrig lockat honom. När han måste arbeta inuti en högteknologisk glasbox i ett kontorslandskap utan minsta avskildhet och får veckorapporter över sin aktivitet, kolliderar författarens behov av mystik och frihet med stiftelsens alienerande övervakning och objektifiering av stipendiaterna.