Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.
Stridbare David Eberhards Hur barnen tog makten läser jag med jämna mellanrum, fortfarande utan att förstå hur det gick till. Eberhard var okänd för mig fram till Anna Odells olyckliga installation 2009, då Eberhard skrev att i DN att ”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
Enrique Vila-Matas har kokat ihop en riktig skröna om shandyisterna – ett hemligt sällskap för de främsta ungkarlar som skriver litteratur. En av deras medlemmar, den dadaistiska poeten Jaques Rigaut, har genomfört det oöverträffade självmordet, efter ett misslyckat försök att avstyra pöbeln från att efterapa New Yorks unge Werther.
Shinrin-yoku : The Japanese Way of Forest Bathing for Health and Relaxation är skriven av professor Yoshifumi Miyazaki, som har forskat på skogsterapi i Japan i trettio år. Termen “skogsbad” lanserades på 1980-talet och är en form av ekoterapi där människan går ut i skogen för att göra ingenting. Jogging, poddlyssning och korvgrillning är verboten.
Ararat är berget där Noaks ark strandade efter att Gud dränkt hela världen i sin vrede. Kanske är det till Bibeln en får gå för att hitta motstycke till persongalleri, snarstuckenhet och drama för Louise Glücks senaste diktsamling. Glücks Ararat karaktäriseras av ett mörkt, poetiskt raseri som rinner ut över den religiösa, samhälleliga, universella konstruktionen att familjen är större än sina delar.
Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
Mina föräldrar lämnade nyligen över min brevsamling från åren jag bodde hemma. Jag kunde förstås bara läsa svarsbreven, och minnas att brev var en form vi använde för att experimentera, språkligt och socialt. Det mesta var i bästa fall charmigt och banalt, men i samlingen fanns också några riktiga pärlor: förseglade brev jag aldrig hade postat, försöksballonger så melodramatiska att till och med mitt tonårs-jag insett att de inte skulle flyga.
Någonstans där börjar Sharlene Teos debutroman Ponti.
Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Efter att jag läst Hej då saker har jag inom ett dygn slängt lite köksprylar, några böcker, och tagit med barnen på bio. Det som överraskar mest i den japanske minimalisten Sasakis verk är det direkt uppmanande tilltalet: Kasta nånting nu. Kasta sådant ni har bara för att framstå som coola. Ut med förvaringsmöblerna! Använd auktioner för att ta en sista titt på era saker.
Jag tycker bättre om Karolina Ramqvists Björnkvinnan efteråt. Dokumentärromanspåret är magnifikt och skildras med närvaro och schwung: en 1500-talskvinna, Marguerite de Navarre, följer med på en expedition och blir under förevändning av okyskhet strandsatt på en öde ö, tillsammans med sin lutspelande älskare (dukar under) och sin kammarjungfru (skjuter björn).