”må jag vara mer än tråd –” säger diktjaget i Charlotta Jonassons poesisamling Norn, där kroppens stomme får paralleller i garndockan och trädet. Textil vokabulär utmärker dikterna, som berättar om att bli avskalad, uppsnörd, omtumlad. Kanske mätt för kort. Trunkeringar återkommer: Norn och gnist.
Tom och flickvännen Julia åker till Toms föräldrar i Skåne för att fira jul. Fadern gör sin traditionsenliga pepparkaksmodell av huset, medan modern står vid grytorna. Det är spänt. Det röks och kröks. Sonen har fått ett pris av Svenska Akademin för att fortsätta skriva, och pappan hade kunnat debutera på Bonniers om han bara skrivit in den kärlekshistoria förläggaren tyckte saknades. Han vägrade. Familjen väntar på Toms syster Anna med familj. Ska hon inte komma?
När man betänker att Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga har beskrivits som världens mest framgångsrika melodram, förstår man att formen lånar sig väl till allvarliga ämnen.
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.
”Tapperhet börjar med att hålla tillbaka tårarna”, säger tioåriga Jas som är näst yngst i barnaskaran på en holländsk bondgård. Familjen tillhör en sektliknande reformert kyrka. Jas kännetecknas av sin röda jacka, som hon inte tar av sig ens inomhus – en form av motstånd, säger hon själv. Hennes älskade kanin Dieuwertje är hotad. Det är Jas som berättar historien om hur familjen förberett julfirandet när storebror Matthies går genom isen på en skridskotur. När Matthies dör bärs all glädje ut.
Det händer mycket i litteraturvärlden, men den här helgen har jag främst tittat på film. Tillgänglighetsfaktorn är tilltalande med digitala festivaler. Det är ändå omöjligt att ta del av hela utbudet. Tyvärr missade vi hyllade En runda till, där desillusionerade gymnasielärare experimenterar med att vara konstant salongsberusade. Streamingen hackade så att det blev omöjligt att titta. Tre filmer gjorde extra intryck:
Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
Jag skrattar godare än på länge när jag läser Jonas Grens Tävlingsdräkten. Sonettkransen värmer mer än korvmackor och varm choklad. Diktjaget står i vallaboden och filosoferar över livet och förgängligheten, medan han utför det monotona förarbetet. Nya lager som ständigt ska nötas av.
Far och dotter skjuter prick på mors klänningar i skogen. Mor gråter över de sotiga hålen. Så försvinner hon spårlöst. Dottern Lo är fången i sin kognitiva bur, med far arkitekten som kör runt om natten i sin bil. Hon kräks av sprit och tabletter. När polisen frågar om hennes far någonsin har varit våldsam svarar Lo att hon sett sin mor med resväskor i handen.
En av mina släktingar från Älvdalen avrättades som häxa, genom halshuggning följt av häxbål. Hon var 80 år gammal. Ibland hoppas jag att hon valde bekännelsen för att rädda livet på någon annan, men antagligen var hon lika ångestfull som vem som helst, och hennes död lika meningslös. ”Det stora oväsendet” kallas den värsta fasen i de svenska häxprocesserna, som började 1668.