Det är spännande att Louise Glück kan läsas på så olika sätt. Ett absurt fackföreningsmöte för lökväxter är en annan tolkning.

Jag hade ett Alien Registration Card när jag bodde i Kyoto. Det visade mitt foto och fingeravtryck, och skulle återlämnas till myndigheterna vid repatriering. Efter ett Sverigebesök betalade jag sanktionsavgift för att få ett ersättningskort. Originalet ligger i en låda i klädkammaren.

En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.

Det jag tycker så mycket om med Petra Hůlová är hur hon skildrar vad jag kategoriskt skulle kalla social misär, men hon fångar karaktärernas upplevelser ur oväntade synvinklar och med bevarat skönhetsseende.

Kan jag blogga om Emily Berrys diktsamling nu? Den inleds med ett Freudcitat, kliniskt och oempatiskt, om en mors död, och jag känner att jag vill skriva ut såna där solidaritetspiller till Freud som den kastilianske läkaren pratade om på Facebook, gigantiska stolpiller, en hel burk.

Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.

Ararat är berget där Noaks ark strandade efter att Gud dränkt hela världen i sin vrede. Kanske är det till Bibeln en får gå för att hitta motstycke till persongalleri, snarstuckenhet och drama för Louise Glücks senaste diktsamling. Glücks Ararat karaktäriseras av ett mörkt, poetiskt raseri som rinner ut över den religiösa, samhälleliga, universella konstruktionen att familjen är större än sina delar.