En idealiserad bild av barndomen hos ett diktjag som ställts inför döden, lika öppen och oförberedd som ett barn. Glücks senast översatta poesisamling Trofast och ädel natt är svårare att få grepp om än de tidigare. Med förlusten av sin mor som förmodad katalysator har Glück lämnat byn och blomstermetaforerna, och uttrycker friare den spretighet och det undflyende hennes diktjag hela tiden brottats med.

Trädgårdsmästaren Georg Meister förändrade Europas bild av Japan under slutet av 1600-talet. Som anställd vid Nederländska ostindiska kompaniet reste han vid två tillfällen till ön Dejima i Nagasaki och skrev sedan ”Der orientalisch-indianische Kunst- und Lust-Gärtner“ (1692), där han skildrar de miniatyrträd vi idag kallar bonsai.

Det berättas att en trädgårdsmästare höll en vidsträckt trädgård i förstklassigt skick i väntan på ägarens återkomst. Trädgårdsmästaren fick komplimanger för den fina skötseln, och en besökare frågade när ägaren senast hälsade på. ”För tio år sedan”, svarade trädgårdsmästaren. ”Varför är då trädgården så välskött?” frågade besökaren. ”För att jag väntar på att han ska komma tillbaka”, sa trädgårdsmästaren. ”Här är så fint att man skulle kunna tro att han kommer imorgon”, sa besökaren. Trädgårdsmästaren svarade leende: ”Idag.”

Etel Adnans klassiska roman Sitt Marie-Rose gavs ut 1978 och fick beröm för sin kritiska blick på samhällskulturen under de första åren i inbördeskrigets Libanon. Etel Adnan (1925 – 2021) föddes i Beirut och introducerades på svenska med essäboken I hjärtat av hjärtat av ett annat land (Rámus förlag, 2018) och med poesisamlingen Den arabiska apokalypsen och andra dikter (Smockadoll förlag, 2018). Sitt Marie-Rose är Adnans debutroman.

Ett jordskred ner i diamantgruvorna, där berättelser och leenden är mänsklighetens facklor. 

På baren Mamba kulminerar de backanaliska nätterna med Skurkens dans, en kroppens berättelse som är omöjlig att göra nykter. Hawaianska gitarrer, congas, cymbaler, vibrafoner – Fiston Mwanza Mujilas välljudande och dynamiska språk jazzar genom romanen. Mambo är sin egen värld med rikedom som enda värdehierarki.

Eftersom jag undviker baksidetexter kom det som en överraskning att Egen död handlar om Péter Nádas upplevelse av en hjärtinfarkt. Han fick hjärtstillestånd och återupplivades efter tre och en halv minut. Reanimerades är ordet han väljer.

Oerhört gripande och oerhört vacker. Ilya Kaminskys poesisamling De dövas republik är bland det finaste jag har läst. Hur stor en människa kan vara. Hur liten. Hur tyst.

Benoît heter huvudpersonen i Lise Tremblays Djur. Som helgonet som har gett namn åt gatan där en stor franskspråkig författare ligger och dör i en annan kortroman: Rue de Saint-Benoît i Det är allt. Tremblays Benoît har ännu inte nått acceptans och sitter i sitt Florida room; ett uterum helt opassande för klimatet i norra Kanada. Det är allt för Benoîts sjuke hund Dan, och för hans granne Mina som har avsagt sig läkarvård för att hon blivit 80 år. Rémi, byns dödgrävare, stillar sin oro genom att ta isär och rengöra motorsågen.

Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.  

Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.