Benoît heter huvudpersonen i Lise Tremblays Djur. Som helgonet som har gett namn åt gatan där en stor franskspråkig författare ligger och dör i en annan kortroman: Rue de Saint-Benoît i Det är allt. Tremblays Benoît har ännu inte nått acceptans och sitter i sitt Florida room; ett uterum helt opassande för klimatet i norra Kanada. Det är allt för Benoîts sjuke hund Dan, och för hans granne Mina som har avsagt sig läkarvård för att hon blivit 80 år. Rémi, byns dödgrävare, stillar sin oro genom att ta isär och rengöra motorsågen.

Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.