Den här vackra kokboken överlever utrensning efter utrensning, även om jag bara lagat ett tiotal recept.

Omtöcknad efter ett dygn på jobbet släpade jag mig till biblioteket för att ta med mig något från ungdomssektionen. Jag borde läsa mer lättsamt, tänker jag ibland, även om jag är mer förtjust i Lavendel Lits förlagsnamn än deras böcker.

Både nya Lyrikvännen och ett paket från Pequod Press väntade i brevlådan idag. Lyrikvännen har ny redaktion och ny grafisk kostym, ser jag vid en snabb genombläddring. Vad betyder det för innehållet? “Sökningen på punlingualism i SAOL gav inga svar”, säger datorn när jag försöker göra omslaget begripligt. Rosenkallan på fotot räcker mig fingret. Jag vill ha bredare marginaler.

”Jag vill att folk ska läsa den här boken för att ta del av det som hände den dagen – av min egen upplevelse, min motpart herr Noriyuki Yamaguchis ord, utredningarna, och av det som klarlagts av det insamlade materialet. Jag vet inte vad alla kommer att tänka om det. Men även om inte det nuvarande rättssystemet kan ge någon dom i det här fallet, är jag ändå övertygad om att det kommer att komma många till nytta att klargöra omständigheterna kring fallet och att skapa en bred debatt i samhället.” (Ito, s.14)

Det händer igen. Erik Lindman Mata talar om sin diktsamling Pur med Lyrikvännens nya redaktion på Anti på lördag 29/2, och jag får hålla till godo med Olga Tokarczuk på jourrummet. Jag har också fått jour på världspoesidagen. Ändå säger man “Don´t quit your day job”.

Var jag inte precis här måndag kväll för två veckor sedan? Jag har okynnesspelat Beethoven istället för min Debussy-läxa, och jag är fortfarande inte klar med Mjölkbudet, men jag har kommit till sidan 208 och berättaren börjar visa sig opålitlig.