Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
”Det som var värdefullt var inte jag, utan den fernissa av restriktioner och regler som dolde mig”, skriver Tara Westover i sin självbiografi om uppväxten i en isolerad mormonfamilj som rustar för undergången. När Jesus kommer tillbaka är familjen redo med en nedgrävd bensintank, vapen och ett vinterförråd av konserverade persikor.
Varm och brokig som en film av Almodóvar. Under karaktärernas färgflagor blottas individer som lever livet i all dess skönhet med sina inre trasigheter.
Engelska Rose är 60 fyllda, pensionerad bibliotekarie, invalidiserad av obrukbara ben. Vacker och elegant kommenderar hon runt sin 25-åriga dotter Sofia Irena, som aldrig verkar kunna ge henne rätt vatten. Roses exmake kallar henne hypokondriker.
Cecilia är 19 år och spelar saxofon. Hon valsar runt bland olika au pair-familjer i Wien och inleder ett förhållande med sin äldre tysklärare, Walter. Senare ska hon gå på teaterskola och slå sig fram som kulturarbetare, läsa i A:s källare. Som 42-åring återvänder hon till Wien.
Trivsamt leende signerade Woodson min bok: ”Dear Hanna, nice meeting you.” Woodson känns som en person som sprider värme och styrka till världen.
Brun flicka drömmer, Woodsons memoarbok, skildrar ur barnets perspektiv uppväxten som hel, ren, älskad och mycket väluppfostrad. Läsaren får möta hennes familj och omgivning. Det är lyriska bilder med läskande citronglass och en mamma som gör världens godaste kyckling. Ett eftertextmaterial visar foton på personerna.
Jag är förtjust över det parfymerade skyddsomslaget, en gördel runt pärmen. Ett konstverk avbildar ett partikelmoln. När diktsamlingen gnuggats runt i min packning började den lukta sött och trä. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag brukade använda Better-Than-Sex-mascara, innan jag bytte till Lancômes Hypnôse. Kanske är Migrationer 1976-2018 better-than-sex-poetry. Kanske är det parfymen. Jag pressar boken mot ansiktet.
Mycket har skrivits om Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, där berättarjaget utforskar sin ilska, nystar i släkthistorien, hittar omöjlig kärlek, och röjer motivet till Sven Stolpes och Olof Lagercrantz skyttegravskrig på kultursidorna: en kärleksaffär vid sidan av äktenskapet sommaren 1932, som Sven Stolpe i romanen har kvävt genom utpressning, dödshot och mordförsök.
Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.
Det är något med tilltalet i Kayo Chingonyis Kumukanda, en poesisamling som kretsar kring identitet. De första dikterna målar en värld av musik, ungdom och tillhörighet när skivbutiker var mötesplatser. Dikterna är upplagda som en sekvenskedja i en stå-upp show av Özz Nujen: det är igenkännande och underhållande, jag ler och gungar med – så kommer det allvarliga budskapet. Det gör nästan ont.
Jag brukar kokettera med min breda okunskap i litteratur. När jag skulle uppdatera mig inför Hanna Hallgrens nyutgivna Vinterresan kom jag hem med Sanna Hartnors Hamnen. Jag har tagit fel på Dockhaveri och Smockadoll. Och när jag beställer hem Anteckningsbok av H.P. Lovecraft, veckans bok förlaget Ellerströms erbjuder till vrakpris, så tänker jag att Lovecraft är, tja, romantiker. Det hörs väl på namnet? (*)
Luise Glücks poesisamling Averno sysselsätter sig med övergångar: dygnets, årstidernas, barndomens och vuxenvärldens. Liv och död. Vad händer när passagerna är vikdörrar?