Jag har haft semester i flera timmar och har klämt 100 sidor i vad jag trodde var en ambitiös feel good-roman vi har som bokklubbsbok.
Linda Olssons Hamilton Beach verkar vara en brevroman på temat förlust. Den är tillrättalagd och ljussatt som ett instagramkonto, och när jag trodde att jag hade fått grepp om de viktigaste karaktärerna dök det upp fler. Det verkar alltid finnas en enkel och smakfull plats att vara sorgsen vid.
“C’est le fruit” , säger Catherine Deneuves karaktär plantageägarinnan i filmen Indochine. Det är frukten och de utvecklade smaklökarna, förklarar hon, som är skillnaden mellan hög och låg.
Huvudkaraktären i Paul Beattys fjärde roman Svikaren är bonde och växtförädlare. Han växer upp på en bondgård insprängd i det svarta gettot Dickens i Los Angeles. Hans pappa, en ensamstående beteendevetare, gör sitt yttersta för att ge sitt barn ett gott liv. När det står klart att sonen inte har någon intellektuell håg får han ägna sig åt jordbruket, inklusive bomullsplockning.
Jag minns inte när jag hade en jobbfri helg senast, men nu har jag laddat upp med två närproducerade romaner från den nordamerikanska kontinenten.
Jag har en dröm om att checka in på Waldhotel Davos. Jag ska läsa Thomas Manns Bergtagen iförd morgonrock, leva på rumservice och inte lämna sängen förrän boken är slut. Det närmsta decenniet låter det sig inte göras eftersom barnen är för små. Men jag kan läsa Nádas Fotograferingens vackra historia som utspelar sig på ett sanatorium kring sekelskiftet.
Medan Mary McCarthys Gruppen utspelade sig i 1930-talets New York, utspelar sig Hjärtats död i 1930-talets London. Flickorna bär handskar, scarves och hatt. Det simmar svanar. En stadsbuss beskrivs som en ljus, krängande glaslåda.
Jag firade nyligen 10 år som förälder. Det händer mycket med läsvanorna på ett decennium. Året innan första barnet jobbade jag i Reykjavik och läste deckare på isländska. Jag läste Samuel Shems House of God, facklitteratur för jämnan, och mycket chick-lit som jag köpte i London. Jag behövde fluffet för balans.
Det är vårtema på Kulturkollo, som frågar efter våra topp tre i sin veckoutmaning. Ljusets återkomst och alla utslagna träd är välkomna, men det är hektiskt med födelsedagar och specialare till skola, fritid och jobb.
Efter en hård natt och en lång dag landade jag i soffan och öppnade Chelsea Girls av Eileen Myles. Jag beställde hem biografin utan att riktigt veta vem Myles var (poet, författare, kulturjournalist från Massachusetts), i någon vag avsikt att göra mitt liv mer glamoröst. Drogromantiken är motbjudande. “För mig har solkig alltid inneburit något positivt, i betydelsen sexig”, skriver Myles.
Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.
Om jag säger Indien…? frågar Kulturkollo på sin veckoutmaning.
Jag säger Arundhati Roy, som vi pratade om på min bokcirkel förra veckan. Vi hade läst Den yttersta lyckans ministerium, och inte alla var förtjusta över politisk aktivism förpackad i skönlitteratur. Men hade vi läst annars?