Slottet Montefort ligger som förseglat mot världen. Antonia är dess arvtagerska, en kvinna med självbehärskning och tyst makt. Här bor också hennes oäkta kusin Fred Danby, jordbrukare utan arrendekontrakt. Tillsammans med sin hustru Lilia och döttrarna Jane och Maud delar han det som en gång var familjegods, nu en inmutad rest av förlorad aristokrati.

Romanen skildrar horan-madonnan i form av två väninnor, Rose och Solange, som växer upp sida vid sida under skilda omständigheter i en baskisk by under andra hälften av 1900-talet. Roses mamma förmedlar medelklassens borgerliga ideal: pianolektioner, heminredning och till och med p-piller åt dottern. Solange är däremot vild och lösare hållen. Hon blir gravid och genomlider en fruktansvärd förlossning som 15-åring. Hon knyter aldrig an till sonen Thierry, som uppfostras av Solanges mamma medan Solange själv drar till teaterskolan, och senare till Paris, London och Kalifornien, där det sanna glamourösa livet verkar ouppnåeligt. ”Den fula lilla ankungen från byn som förvandlats till en Hollywoodhöna”, reflekterar Rose.

Det är nästan så att Bea Uusma borde ha släppt Andréeexpeditionens tre män på lit de parade i Storkyrkan. Tre oförberedda, övertygade om framtida stordåd, 1800-talets hjältar. Först med Uusmas framgångsrika Expeditionen blottades den chockerande bristen på förberedelser.

Lucifer, den fallne ängeln, har lånat sina attribut åt romanens titel. Ingick han i den stora planen på ett annat sätt? Kan han fortfarande älskas?

Med ett språk som är omväxlande poetiskt, fragmentariskt och (fiktivt) dokumentäriskt skapas en väv av öden. Interiörerna är nästan frånvarande: en död benjaminfikus, en soffa, en katt. Ibland finns inget subjekt heller. Läsaren får naturens och dygnets förändringar. Texten cirklar, repeterar. Här upprepas ett konjunktiv: om vi inte försöker förklara kärlek, var stode vi då?

Tre generationer kvinnor träder fram i denna roman berättad i dagboksform av 43-åriga Valeria i Rom 1950. Hon kommer från en fin men utarmad familj som förlorat sina tillgångar vid första världskriget. Valeria gick i klosterskola där hon förbereddes för livets vackra. Hon gifte sig av kärlek med Michele som har begränsad ekonomi. Barnen Mirella och Riccardo är vuxna men bor ännu hemma och prövar tålamodet. Friheten är nära och långt borta.

”Petra kan inte tro att hon är änka nu”, öppnar romanen efter en prolog citerandes en skrift så byråkratisk att jag snart bläddrar förbi den. Agnes Lidbecks femte roman korsar kärleksberättelser och politisk dystopi.

När jag läst ut Lina Schollin Asks sorgebok Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är jag så söndergråten att jag inte kan visa mig ute. Själv barnläkare skriver Schollin Ask om tiden efter att hennes förstfödda dotter Ingrid dog oförklarligt innan hon ens fyllt två år. Döden är obarmhärtig, sorgen obarmhärtig och återvändandet till arbetsplatsen och akutrummet där Ingrid dödförklarades är obarmhärtigt. Som ljuspunkter finns mellansystern som föds en kort tid efteråt. Äktenskapet som håller. Grannarna. Gemenskapen med föräldrar med samma erfarenhet.

Annie Ernaux roman Omständigheterna är en folkhälsovetenskaplig skräckhistoria. WHO delar in aborter i säkra, mindre säkra och osäkra. Den illegala abort Annie Ernaux genomgick i Frankrike på 1960-talet tillhör den sämsta kategorin.  

Jag tror att det är många som har en anorektiker i sin omgivning, som navigerar vuxenlivet och föräldraskapet med en synlig belägenhet. Att själv tas som gisslan för att bevittna deras gotteätande i noga utvalt sammanhang. Behöva låtsas som om båda inte visste att en har svält sig extra före, och kommer att svälta sig extra efteråt. Maktlösheten i hur en vuxen människa fortfarande är bergtagen.

Tre unga människor möts i Stockholm. Hugo vill ha Thora. Hugo vill ha August. Thora har August. Thora har Hugo. Thora och August har alltid varandra. Hugo ger sig av. August får Thora. De får barn. August och barnet målar tillsammans i hans ateljé. Thora känner Hugos doft i barnets kläder. Det har gått lång tid men det gör ändå ont. Det kommer alltid att göra ont.