
Kanske var det fler som ställdes inför en nygammal litterär tradition nyårsafton 2018, och själva deklamerade poesi i sin gemenskap. Det kändes högtidligt och mysigt att samla alla vuxna vid granen och läsa innan tolvslaget.

Kanske var det fler som ställdes inför en nygammal litterär tradition nyårsafton 2018, och själva deklamerade poesi i sin gemenskap. Det kändes högtidligt och mysigt att samla alla vuxna vid granen och läsa innan tolvslaget.

Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.
En ung kvinna flyttar till en by i Norrlands inland för att bli sambo, men förhållandet rämnar redan i flyttbilen. Hon blir kvar som inneboende, tar jobb på ICA och lever en monoton tillvaro med TV, deckare, och begränsat umgänge. Naturen finns där som kuliss, otillgänglig utan specialkunskaper. Mörkret och kylan brer ut sig i majestät, sommarljuset är outhärdligt. TV:n lämnas på för att överrösta tystnaden.
I Merete Pryds Helles Folkets skönhet får läsaren följa Marie från barndomen i lantliga Langenland på 1930-talet. I mörk, naturalistisk ton skildras en uppväxt i fattigdom, med tungt hushållsarbete, fysiskt och sexuellt våld och hård social kontroll. Efter andra världskriget förlovar hon sig med Otto. De flyttar till Köpenhamn där hon jobbar på fabrik och Otto läser till ingenjör. Marie får en smakbit av ett annat liv.

Vad läser du just nu? undrar Kulturkollo i sin veckoutmaning.
Sista tiden har jag läst att-göra-listor, packat ner och upp lussekläder, avslutningskläder, små och stora resväskor. Jag har läst recept och fixat vår del av julbordet. Läst pianonoter, fast jag är hopplös på att memorera på det sättet.
Nu läser jag Merete Pryds Helles misärroman Folkets skönhet, om fattigdom och klassresa, med forna tiders hem dit ogifta gravida kom för att föda inför adoption. Jag har läst hela vägen ner från Småland, när jag inte lyssnade på kungens jultal (med kängan åt Svenska Akademin), eller lyssnade på underbara Katarina Wennstams Vinter i P1.
Som barn förstod jag aldrig vad krig och fred hade med julafton att göra. Jag var med en barnkör som sjöng vid krubban, och varje år lästes den där krigstexten. Jag trodde jul handlade om barnet och änglarna.
Jag är ungefär i mitten av Merete Pryds Helles Folkets skönhet, en släktkrönika som börjar i fattigdom. Far takläggaren ligger på sjukhus med bruten rygg, och äldste sonen har difteri. Barnen äter vattgröt med smör […]

Vad läser man på väg till en begravning?
Den här volymen köpte jag i ett antikvariat i Galway i somras, eftersom min förra hade försvunnit.
Kanske är det för att jag började läsa TS Eliot som tonåring, kanske är det för att jag läser på engelska som jag fastnar för hans ordlekar:

I helgen såg vi Samuel Becketts I väntan på Godot på Östgötateatern. Min fasters make Gustaf Appelberg har en av huvudrollerna, och jag blev så glad att han spelade Vladimir eftersom jag har betraktat Estragon som förlorad.

Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.