Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.

Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.

Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.  

Det är inte lätt att blogga om ryska poeten Maria Stepanovas roman. Minnen av minnet är massiv och liknar inte mycket annat. Tegelstenen slår ner i semestern som en ny älskare, charmerande men evigt pockande på information och jämförelser, omprövningar och kalibrering. Till och med barndomens tillrättalagda läsning av Anne Frank punkteras, liksom i förbifarten.

Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.

Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.